Fred Vargas – Spökryttarna från Ordebec/recension

9186480774Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.

Mardrömmar

9186480561En av mina återkommande mardrömmar handlar om att jag tvingas köra bil i en brant uppförsbacke. Och när jag skriver brant menar jag närmast en lodrätt vägg. Jag har aldrig försökt analysera drömmen utan konstaterar bara lättad, när jag vaknar, att det bara var en dröm.

Just nu läser jag Fred Vargas Mannen som vände insidan ut och på sidan 142 tvingas Camille ratta ett lastbilsliknande fordon uppför en brant väg i bergen. Skitsmal, med en ravin på ena sidan och en skyddsmur som har rasat varannan meter. Jag känner ett starkt motstånd mot att läsa vidare och det kittlar lite i knäna. Tack och lov att det bara är en bok!

Fred Vargas Okänd kontinent – recension

okänd kontinent

Fred Vargas: Okänd kontinent Översättning: Cecilia Franklin (Sekwa). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Kommissarie Adamsberg och hans kollega Danglard är i London på konferens, och slår en kväll följe med en brittisk kollega. De träffar en överförfriskad lord som berättar om ett makabert fynd vid barockkyrkogården Highgate. Trots att poliserna misstänker att lorden bara svamlar åker de till kyrkogården och tvingas ge honom rätt. Utanför grinden står nio skor uppradade – med fötterna kvar.

Adamsberg är tacksam över att fyndet gjorts på engelsk mark, och åker nöjd tillbaka hem till Paris, men där får han snart ett ännu värre fall på halsen. En man påträffas fullständigt sönderhackad i sin lägenhet, och spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare. Och till skorna vid Highgate.

Okänd kontinent är fjärde boken på svenska i Fred Vargas serie om den promenerande excentriske kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg. Sedan i somras är det förlaget Sekwa som har hand om utgivningen och tidigare i år kom en reviderad pocketutgåva av Budbäraren, tidigare utgiven på Wahlström & Widstrand. De två återstående böckerna Mannen som vände insidan ut och I de eviga skogarna, kommer ut i pocket nästa år. Och efter det hoppas jag på fler böcker, för Adamsberg är en favorit. Det är roligt att läsa något annat än brittiskt och amerikanskt, och Fred Vargas, som är historiker och arkeolog förutom författare, har alltid intressanta infallsvinklar och saker att lära ut.

Dessutom är persongalleriet bland det mest spännande i genren just nu. I synnerhet är jag förtjust i amasonen Retancourt, som i en tidigare bok ”räddade” Adamsberg genom att gömma honom på ryggen, inuti en badrock. Utan denna kvinna skulle Adamsberg stå sig slätt.

Själv står jag mig slätt utan Adamsberg.

Fred Vargas Budbäraren – recension

Fred Vargas: Budbäraren Översättning: Einar Heckscher (Sekwa) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Jag upptäckte franska författaren Fred Vargas genom en tv-serie som gick i SVT för några år sedan och byggde på en av hennes romaner med kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i huvudrollen.

Det var kärlek direkt. En tid senare gav Wahlström & Widstrand ut Vargas I de eviga skogarna och jag upptäckte att jag uppskattade Fred Vargas sätt att skriva.

Nu har bokförlaget Sekwa, som specialiserat sig på översatt fransk litteratur, tagit över och ger ut två böcker av Vargas i höst. Den första, Budbäraren, är en reviderad pocketutgåva och handlar om en av de värsta farsoterna genom tiderna, pesten.

Budbäraren är en man som då och då talar med sin farfars farfar, som på sin tid förtjänade sitt levebröd genom att ropa ut nyheter i gathörnen. Kan det vara något även för en sentida ättling att slå sig på? Joss testar. Varje kväll hänger han upp en urna i ett träd och varje morgon plockar han ner urnan och vittjar den på meddelanden som människor lagt i den. För några slantar läser han upp dem och har varje dag sin trogna publik.

Oftast är det annonser och harmlösa upprop, men så börjar det komma näst intill obegripliga meddelande, något som väcker en av stammisarnas intresse. Han börjar forska i var texterna, som han känner igen, kommer ifrån och blir alltmer övertygad om att den som lagt dem i urnan är ute efter att förebåda pesten.

Samtidigt får Jean-Baptiste Adamsberg in rapporter om skadegörelse på lägenhetsdörrar i olika områden av Paris. Någon har roat sig med att rita dit symboler som påminner om spegelvända fyror. Dock inte på samtliga dörrar.

Och så sker det första dödsfallet. En man hittas avliden i sin säng, med loppbett i ljumskarna och svarta fläckar på kroppen. Är det pesten, den svarta döden, som slagit till? Dödsfallet följs av flera och paniken sprider sig.

Fred Vargas är historiker och arkeolog, med medeltiden som specialitet. Det märker man i den här romanen. Men till skillnad från många svenska deckarförfattare, som hämtar inspiration och motiv i gångna generationers historier och ibland halvtaffligt gestaltar denna tid i vartannat kapitel, låter Vargas sin kunskap sippra ut på ett naturligt sätt i exempelvis dialog mellan de medverkande.

Hon är briljant. Hennes språk är utsökt, intrigerna är annorlunda, hennes polis Adamsberg är en flanerande tänkare med uppenbara problem att komma ihåg namn, men med ett bildminne som är desto bättre.

Och en något nonchalant inställning till kvinnor, i synnerhet de som står honom nära.

Jag hoppas att Sekwas nylansering av Fred Vargas böcker kommer att innebära att hon slår igenom stort och brett i Sverige. Hennes annorlunda deckare är kanske det bästa som finns i genren.