Med förebild i verkligheten

Mina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Mål för mållösa

En dag i februari när jag var ute och gick kom jag på vilket kommersiellt mål jag skulle ha med mitt författarskap. Jag skulle sälja böcker för minst hundra kronor om dagen. Det borde inte vara omöjligt, även om jag är sämre än sämst på att marknadsföra dem och mig. Jag har dessutom satt ett lågt f-pris på samtliga mina böcker, varför det inte blir så många kronor för varje såld bok.

Vid det laget var det ännu en månad kvar innan senaste romanen, Mellan raderna, skulle komma ut, men jag hade redan i början av januari inlett Grim förlags e-bokssatsning (min debutroman Och natten är lång och svår kom som e-bok ett år tidigare) genom att ge ut en första novellsamling om tre noveller (Systrarna Jönsson och två till). Den följdes av ytterligare en samling (Stendöd i Prag och lite till) och därefter var jag redo att ge ut Kråkprinsessan som e-bok. Det var i början av februari och då kom också kommersen igång. Bara ett fåtal köpte boken, men desto fler laddade ner den via bibliotek. Vilken trevlig sysselsättning, att logga in på Elib och kolla försäljningsloggen!

Snart hade jag konverterat även Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett till epub-fil, och även producerat en tredje novellsamling, Midsommarnattsdrömmen och ännu mer. När Mellan raderna kom ut, 25 mars, var även e-boksversionen ute till försäljning och utlån.

Så att formulera min ekonomiska målbild var inte helt orealistiskt. För säkerhets skull lade jag även till ett delmål: att inte nolla.

Nu har det gått några månader och jag kan konstatera att jag HAR nollat. Inte bara en dag utan flera. Statistiken ser för tillfället riktigt sorglig ut och för att ytterligare gnugga in salt i mina sår räknade jag ihop hur mycket jag sålt för under de veckor som gått sedan jag formulerade målet.

Det är nitton hela veckor (plus fyra dagar, då jag sammanlagt sålde för 879 kronor) och med ett litet leende inser jag att jag i alla fall är bra på att formulera mål. Under de här nitton veckorna har jag i genomsnitt sålt för 101 kronor om dagen och ligger alltså på plus! Jag är medveten om att det inte behövs mer än ett par veckor till för att jag ska hamna efter i statistiken, men jag valde att kolla just nu, eller hur?

För att vara på den säkra sidan, jag är inte en sådan som vill sätta orealistiska mål utan vill verkligen att de ska vara både möjliga och troliga att uppnå, har jag bestämt att det här målet inte behöver uppnås med en gång utan kan ses långsiktigt.

Så nu är mitt primära mål att inte nolla. Därför: kom igen! Gå in och låna mina e-böcker! (Låna gärna Anna Maria Schymans Skönt förvirrad kvinna samtidigt! Det är Grim förlags första utgivna bok av en annan författare än mig själv. Snart kommer det en till!) Eller köp dem billigt hos någon av nätbokhandlarna! Ni vill väl inte att jag ska gå som en nolla genom livet!

 

Vandring i regnet

Jag hade precis testat min nya tvättmaskin, hängt ut tvätten och gjort mig redo för en promenad. Då började det givetvis regna och jag fick snabbt plocka in tvätten och hänga den i badrummet. Jag hade faktiskt tänkt ge upp tanken på promenad också, men besinnade.

Efter att ha letat en stund hittade jag till slut regnbyxorna och gav mig av. Jag höll hyfsat promenadtempo, under tio minuter per kilometer, men fick inte igång tankarna i den riktning jag önskade.

Efter ett par kilometer mötte jag en man och därmed också en av personerna i min kommande roman.

Naturligtvis kommer jag inte att skriva om honom. Hur skulle jag kunna det, jag vet inte ens vem han är. Men det fanns något hos honom, frisyren kanske, som passade in och knuffade igång fantasin.

Medan jag gick insåg jag att jag den här gången kanske måste göra något som jag aldrig prövat tidigare. Eller – jag har prövat och misslyckats. Men jag känner att jag nog måste lära känna personerna innan jag börjar skriva. Sist jag försökte var med Monika i Glömskelunden. Hon gjorde uppror mot varenda egenskap jag tilldelat henne, och vägrade se ut som jag bestämt.

Vi får se om det lyckas bättre den här gången.

En annan sak som jag måste ha klart för mig innan skrivarbetet börjar är vilka huvudspår och sidospår som ska ingå. Berättarperspektivet har jag också börjat smaka på. Jag tvekar mellan två ytterligheter: å ena sidan skriva i jag-form och komma huvudpersonen riktigt nära, å andra sidan vara den allvetande berättaren och kunna kliva in och ut ur de olika karaktärernas huvuden.

Jag höll mig torr och varm under vandringen och tänkte att tajmingen kunde ha varit sämre. Jag kunde ha varit fem minuter snabbare att komma iväg. Då hade tvätten hängt ute och blivit smutsig i regnet, och jag hade varken haft regnbyxor eller kapuschong till jackan. Ibland har man tur!

Bakslag för våren

Det är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.

På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.

Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.

Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.

I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.

Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.

Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.

Skrivet om Mellan raderna

Min nya roman, Mellan raderna, kommer ut om en månad. Men redan nu finns det några få utvalda som läser/har läst romanen. En av dem är Joanna Björkqvist, som skrivit mycket fint om mina tidigare romaner. Hon tog med sig allihop när hon, tillsammans med familjen, åkte till Grekland förra året. Jag fick nästan hjärnblödning när jag hörde det. Släpa med sig böcker av en totalt okänd författare; tänk om hon inte gillade dem!

Men det gjorde hon. Läs vad hon skrev om böckerna här, här och här!

För några veckor sedan var jag inbjuden till bokcirkeln som Joanna startade för tio år sedan. Deltagarna hade läst Kråkprinsessan. Och några av dem hade inte nöjt sig med den utan läst även Glömskelunden och Snökupan, som alla är delar i en löst sammansatt serie. I hemlighet hade jag kämpat för att hinna få sista delen i serien, Mellan raderna, klar så att jag kunde ta den med mig. Jag hann och fick den från tryckeriet några dagar före bokcirkelträffen.

Även den här gången tog Joanna min bok med sig på en semestertripp. Men nu kände jag mig lite tryggare. Dessutom hade jag fått rapport att en i bokcirkelgänget redan läst ut boken, på bara ett par dagar, och gillat den.

Så här fint skriver Joanna om Mellan raderna. Visst är det härligt att få sådana ord med sig när boken nu ska ut till allmän beskådan.

Det är fyra veckor kvar tills den kommer ut, men det går redan nu att bevaka titeln på bland annat Adlibris och Bokus, för att slå till när den är på banan. Ett smakprov ur boken hittar du här.

Ett annat alternativ är att mejla info@grimforlag.se och köpa den direkt från förlaget.

Att inte kunna leverera

Jag är dålig på att uppdatera den här sidan. Ibland får jag iväg ett inlägg om dagen tre dagar i rad. Och sedan tar det stopp igen. Oftast handlar det då om att min andra verklighet knackar på dörren. Den som stavas jobb. Men ibland är det bara så att jag inte har något att säga och då blir det tyst här.
I fredags blev jag i alla fall klar med eboks-versionen av Glömskelunden och laddade upp den på Elib.
Och i dag avgick jag formellt som kassör i föreningen Egenutgivarna.
Men annars har det inte hänt så mycket sedan sist!

Spännande möte

I morgon kväll ska jag träffa ett gäng bokcirkelflickor som har läst min roman Kråkprinsessan. Jag är både förväntansfull och lite nervös inför mötet, men mest är jag tacksam över att de velat läsa något som jag har skrivit. Av förhandsrapporter har jag fått veta att några av deltagarna inte nöjt sig med att läsa Kråkprinsessan, utan även tagit sig igenom Glömskelunden och Snökupan.

Wow, alltså! Den fjärde och avslutande romanen i serien, Mellan raderna, är snart på gång. Kanske kommer vi att prata lite om den också i morgon kväll.

Åh, vad jag längtar!

Bilden är från Bokmässan i Göteborg i september förra året, och jag har lånat den från bloggen bokcirkel.se.

Nytt år – utan mål

Rubriken kanske låter lite pessimistisk, men för mig är den närmast som ljuv musik. När jag bestämde mig för att starta mitt förlag, Grim, lade jag upp en utgivningsplan för att slippa ha ett förlag med enbart en bok på sitt samvete. Planen föreskrev fem böcker på två år. På nyårsafton gick jag i mål med Mellan raderna, som blir den sjätte boken att ges ut på Grim förlag.

Först kom Snökupan, i juni 2011, därefter var det stiltje fram till februari 2012 då jag stack mellan med ett bonusprojekt i form av min första e-bok, Och natten är lång och svår – Sången om Camilla. Det är en nyutgåva av min allra första roman, som gavs ut i mitten av åttiotalet. Jag ville testa om jag kunde klara av att göra e-bok själv eller om jag var tvungen att anlita proffs. Efter mycken möda och stort besvär lyckades jag. Och lite smart tycker jag nog att jag var eftersom jag skrev en liten lathund för hur jag hade gjort, i fall jag skulle få lust att göra fler e-böcker.

I april kom mina två första pocketböcker ut, Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare varit utgivna på annat förlag. Och i september var det dags för min katt att få sin egen bok, Cayenne – kryddpojken med bett. Nu, och endast här, kan avslöjas att boken egentligen skulle ha hetat Cayenne – PEPPARpojken med bett, men någonstans i något omslagsförslag blev det fel och så fick han bli en krydda i stället. Pepparpojken hade naturligtvis varit bättre, men jag har ingen att skylla på så det är bara att tugga i sig (om nu inte peppar varit så lömskt att tugga).

På nyårsafton blev jag alltså klar med Mellan raderna och i morgon ska jag skicka iväg en beställning på provtryck. Jag har nått utgivningsmålet jag satte upp med förlaget, och jag har nått det med råge. Det känns bra.

Och ännu bättre känns att jag inte har några nya mål uppsatta. Jag har planer, bland annat tre eller fyra e-böcker, först och främst av mina romaner, men sedan har jag även tänkt plocka ihop några av mina deckarnoveller till en trevlig liten samling. Och kanske några av mina mer allvarligt menade noveller till en annan samling.

Men mål har jag inga fler. Det är bara stressande att ha mål. För min del duger det gott med planer. Och sådana har jag gott om!

Försök till baksidestext

Jag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

Slutet nått – allting gott

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.