En av inventarierna

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

I går skrev jag på Facebook att jag hade jobbat på Hallandsposten i 35 år (och snart ska sluta för att påbörja resten av mitt liv) och i dag skrev jag, efter att ha fått en kommentar om att jag är en verklig trotjänare, att jag tillhörde inventarierna på stället.

I dag när jag plockade fram hushållsmaskinen för att sätta deg till bröd tänkte jag att den där maskinen också är en trotjänare. Jag fick den i slutet av 1970-talet, när jag precis blivit sambo och flyttat till eget hus.

Sedan dess har mycket hänt, på alla fronter, men maskinen fortsätter troget att tjäna mig. Utan den skulle jag inte baka mitt eget bröd. Visst händer det att jag rör ihop deg även utan maskinen, men när det är på riktigt, det vill säga med degvätska på en liter eller mer, då är det maskinen som gör jobbet att knåda.

Förhoppningsvis ger inte maskinen upp sitt jobb lika lätt som jag. För trots allt: vad är egentligen 35 år? Det är ju bara början!

Börjlind – Den tredje rösten/recension

Cilla och Rolf Börjlind: Den tredje rösten (Norstedts) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är tillbaka med andra delen i sin serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. Titeln, Den tredje rösten, är själva nyckeln till gåtans lösning och får därför inte sin förklaring förrän i slutet av boken.

En tid har gått sedan upplösningen av de våldsamma händelserna i förra boken, Springfloden. Olivia har varit i Mexiko för att söka sina rötter, och när hon återvänder till Stockholm har hon bestämt sig för att lägga polisyrket på hyllan och i stället läsa konstvetenskap.

Den före detta polisen Tom Stilton har lämnat det hårda livet som uteliggare och hyr rum på en pråm, hos Luna, en kvinna med en märklig tatuering på armen.

Olivia och Tom talar inte med varandra, eftersom Olivia anser att han svikit henne. Men då den här serien handlar om dem blir de naturligtvis tvungna att till slut återuppta kontakten.

De två brott som sker ser inte ut att ha något samband. En tulltjänsteman hittas hängd i sin villa i Stockholm – en kvinna påträffas styckad och nergrävd i ett strövområde i Marseille.

Olivia blir ofrivilligt inblandad i det första brottet, där det som först ser ut som ett självmord i själva verket är mord. Och Tom hamnar, tillsammans med en nära vän till den styckade kvinnan, i Marseille.

Börjlindarna har åter skrivit en rapp berättelse, väl förankrad i det aktuella nyhetsflödet. Såväl illa skötta äldreboenden som Lundsberg (fast där kunde författarna naturligtvis inte känna till den senaste händelseutvecklingen) är viktiga delar i den intrikata intrigen.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta för att man ska vilja veta mer om dem, och författarna är smarta nog att ge små bitar men inte hela sanningen på en gång. Här finns mer att hämta. Språket är korthugget och effektivt, inte märkvärdigt på något vis men inte heller undermåligt. Eftersom författarparet är manusförfattare är det inte svårt att se boken som tv-serie, och så lär det också bli.

Låt oss bara hoppas att den påbörjade serien inte med tiden blir lika urvattnad som Beck, utan hellre i stil med Graven och Morden, som paret också står som manusförfattare till. Än så länge ser det bra ut.

Tv-titt: Sveriges mästerkock

Bilden lånad av TV4

Under många år var jag tv-krönikör. Först varannan vecka för Hallandsposten, därefter var tredje för Hallandspostens och Hallands Nyheters gemensamma helgbilaga H. Sedan årsskiftet är krönikorna nerlagda, vilket innebär att jag mer eller mindre har slutat titta på tv. I stället väljer jag Netflix och HBO Nordic, den förra för alla brittiska tv-serier, den senare för alla amerikanska kvalitetsserier.

Men somliga program fortsätter jag att följa på tv. Sveriges mästerkock, TV 4:s succéprogram, är ett av dem. Det känns som om programmet alltid funnits, men det var faktiskt bara tredje säsongen som avslutades i går kväll.

Hittills är det bara kvinnliga vinnare. I år var i alla fall en man med i finalen, men Carl Bodin Svensk föll på sin dessert. Eller rättare sagt, han föll för att domarna tyckte att Jennie Walldén genomgående var bättre. Jag har inga som helst belägg för det jag skriver här, men jag tycker att det hela verkar väldigt uppgjort på förhand.

I det sista momentet fick finalisterna laga tre rätter som juryn skulle poängbedöma. De smakade, pratade och gjorde små noteringar i sina block. Vad de skrev för siffror fick vi inte se förrän senare. Finalen var väldigt jämn. Jennie tog ledningen med en poäng efter första utmaningen, Carl utjämnade efter smaktestet (det enda där jag hade slagit dem utan minsta problem – de skulle identifiera färska kryddor, och eftersom jag har haft kryddgård sedan jag var tretton år behövde jag bara se libstickebladen för att pricka rätt) så allt avgjordes i den avslutande trerättersutmaningen.

Båda två fick genomgående sjuor, åttor och nior av juryn. När den allra sista poängen skulle delas ut var Carl tvungen att kamma hem en sjua för att hamna lika med Jennie. Han hade gjort en dessert med bland annat chokladdrömmar och en creme av vit choklad. Det var således upplagt för minst likaläge, eftersom Jennie fått kritik för sin vita chokladmousse, som smakade för mycket ägg.

Men vad är det för siffra Leif Mannerström håller upp? En sexa. Den enda sexa som delades ut i finalen. Och Jennie stod därmed som segrare. Hon var en värdig vinnare, men nog såg det ut som om juryn kommit överens i förväg, och för att skapa lite spänning dribblade de hit och dit med siffrorna. Det gäller att skapa bra tv, till varje pris.

Sedan skulle jag bli mycket förvånad om inte Carl Bodin Svensk för göra en kokbok, han också. Han vann trots allt kokboksutmaningen i ett tidigare program.

Please release me (set me free)

Havet som det ser ut från min horisont i Mellbystrand.

Så sjöng en gammal smörsångare när jag var barn. Och i dag skulle jag kunna nynna sången själv. I dag släpps nämligen min nya roman, Mellan raderna, fri. Den har recenserats i Hallandsposten och Hallands Nyheter (kan tyvärr inte bifoga fil eftersom texten är gömd bakom en betalvägg), samt fick även en recension i Tidningen Kulturen.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Och hur känns det då att släppa ut en roman i det fria? Har jag varit förväntansfull? Pirrig? Nervös?

Faktum är att jag knappt ägnat det en tanke. Jag har haft böckerna i min lilla lagerlokal i två månader och nästan hunnit glömma bort dem. När jag fick en beställning från Förlagssystem i fredags hade jag inte ens så många böcker hemma att jag kunde skicka iväg ordern. Jag fick stressa iväg före jobbet och packa en låda, samtidigt som jag plockade till mig några böcker att leverera till boklådorna i stan.

Mellan raderna är min sjätte bok, och femte roman. Kanske är det därför jag tar boksläppet med fattning. Eller kanske beror det på att jag inte vågar ta ut någon förväntan i förskott, inte riktigt vågar glädjas.

När jag fick besked att Kråkprinsessan skulle publiceras blev allt väldigt bråttom. Jag skulle snabbt sno ihop en presentation av mig själv (till branschtidningen Svensk Bokhandel), omslaget skulle tas fram på ett par timmar och jag skulle jobba ett par timmar senare.

Jag släppte allt jag hade och gick ner till havet. Stod där och tittade på horisontlinjen en stund innan jag gick tillbaka hem, skrev författarporträttet och körde till jobbet. På eftermiddagen berättade jag vid fikabordet att jag skulle komma ut med en roman samma höst.

Sedan dess har mycket hänt. Förutom de sex böckerna har jag släppt tre små novellsamlingar som e-böcker. Jag har en till på gång, men jag vet inte riktigt när den kommer.

Just nu vill jag faktiskt testa hur det känns att bara njuta av stunden. Njuta av det faktum att BTJ recenserat Mellan raderna (fast jag har inte fått ta del av recensionen än) och att e-boken kommit ut och laddats ner flera gånger redan.

Gott folk, härmed dubbar jag mig själv till författare. Det är verkligen på tiden att jag vågar stå för mina handlingar.

Gamla datorer

Ingen av mina datorer har slutat fungera. De har bara blivit för gamla och ställts undan. Innan jag ställt undan dem har jag tömt hårddiskarna och sparat det som varit värt att spara. INTE.

Jag önskar verkligen att jag hade gjort så. När jag skulle samla ihop kåserier till Cayenne – kryddpojken med bett, fick jag leta i alla mina gamla datorer. Jag tror att jag hittade alla kåserier som handlade om honom, men helt säker är jag inte. Det tar sin tid att leta igenom hundratals kåserier.

Nu har jag sökt efter noveller som jag ska ha i mina e-bokssamlingar. Och jag sitter omgiven i soffan av två gamla bärbara datorer, medan det finns en gammal stationär dator i biblioteket. Allihop har innehållit noveller som jag kan ha nytta av. Men vilket onödigt jobb det är att behöva starta dessa gamla urtidsmodeller och leta igenom när jag borde ha sparat allt på en extern hårddisk.

Jag vet inte om jag hittat alla noveller som jag skrivit de senaste åren. Det är inte speciellt många, jag var drygt sjutton när jag lade min novellkarriär bakom mig, och de novellerna finns definitivt inte på någon dator. Dem skrev jag på min röda Olivetti Valentine och skickade till en tjejtidning som gladeligen publicerade dem, trots att de inte direkt passade in i mallen (= i stället för romantiska berättelser skrev jag om fängelser, droger, äldreboenden, ungar som åkte tåg och en massa andra, för sammanhanget, udda ämnen). Sedan tog det rätt många år innan jag tog upp novellskrivandet igen och under några år krängde ur mig korta stycken med handlingen förlagd till sommartid. Detta för att de skulle passa in i Hallandspostens sommartidningar.

Och nu ska de få nytt liv i mina små eboks-samlingar. Det ska bli kul att redigera och se om de håller fortfarande.

Louise Penny Nådastöt – recension

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.

 

Börjlind/Springfloden – recension

Cilla & Rolf Börjlind: Springfloden (Norstedts)
Även recenserad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är två av Sveriges mest kända manusförfattare i spänningsgenren. De har bland annat de hyllade tv-serierna Graven och Morden på sitt samvete, samt en lång rad Beck-filmer.

Nu är de aktuella med sin första bok, Springfloden, som också är inledningen till en serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. (Frågan är om det behövs fler svenska spänningsserier.)

Olivia är en ung polisstudent som bestämmer sig för att lägga några sommarveckor på ett frivilligt elevarbete, ett så kallat cold case, som hennes pappa var med och utredde när det var aktuellt. En gravid kvinna grävdes ner levande i sanden, så att bara hennes huvud stack upp, chanslös när springfloden kom. Mordet iakttogs av en nioårig pojke, men klarades aldrig upp. Den mördade kvinnan kunde inte ens identifieras.

Olivias uppgift är att se om fallet skulle ha varit möjligt att lösa med dagens teknik, exempelvis dna. Eftersom hennes pappa inte längre är i livet försöker hon få tag i den andre polisen som utredde fallet. Men Tom Stilton är inte kvar vid polisen och ingen vill prata om honom.

Parallellt med Olivias sökande efter Stilton, och efter eventuella ledtrådar till Strandfallet, som det kallas, händer andra saker i huvudstaden. En affärsman tvingas lyssna till en ovälkommen inspelning om ett beordrat mord, en ung liga misshandlar och dödar hemlösa samtidigt som de filmar händelserna och lägger ut på nätet, och en ung pojke är på väg att råka riktigt illa ut i sin kamp för att tjäna pengar så att mamman inte längre behöver gå på gatan.

Det är många trådar och många personer att hålla reda på, till slut orkar jag inte bry mig om vem som är vem. Eftersom Börjlindarna kan sitt hantverk lyckas de trots allt få mig att hänga kvar i berättelsen och på sidan 151 kommer den definitiva vändpunkten som gör mig intresserad och engagerad på allvar. 20 sidor senare dyker Martin Becks granne upp i en grovsop, komplett med rödtonade glasögon och solkig stödkrage, vilket gör mig ännu mer positivt inställd. Sådana små blinkningar till publiken uppskattas!

Författarna skriver på en korthuggen effektiv prosa, mycket sällan utsmyckad med sådant som kan göra språket njutbart. Det fungerar väl, den här boken är skriven för spänningens skull och inget annat.

Det är ganska givet att den kommer att filmas. Min enda förhoppning är att Tom Stilton görs av en skådespelare som inte varit med i varenda svensk polisfilm de senaste 20 åren. Olivia Rönning kan med fördel spelas av Sofia Pekkari. Och ja, jag ser fram emot nästa bok i serien.

 

Cayenne – katten och boken

I dag fyller min katt Cayenne tio år. När jag funderade på att ge ut en kåserisamling om honom var det givet att den skulle komma ut på kattpojkens födelsedag. Han har ingen aning om att han fyller år, men han har verkligen uppskattat dagens specialkost på extra fina bitar fisk och räkor.

I morgon är det tillbaka till verkligheten igen.

Och i dag kommer alltså Cayenne – kryddpojken med bett ut på Grim förlag. Jag har vissa förhoppningar på boken, eftersom jag vet att den passar alla som tycker om katter och gillar feel good-böcker. Det känns bra att skriva något som är lättsamt och roligt som omväxling till de mer allvarligt menade romanerna. Dessutom är nästan samtliga kåserier testade på publik: de har varit publicerade i Hallandsposten. Kommentarerna är däremot nyskrivna.

Fred Vargas Budbäraren – recension

Fred Vargas: Budbäraren Översättning: Einar Heckscher (Sekwa) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Jag upptäckte franska författaren Fred Vargas genom en tv-serie som gick i SVT för några år sedan och byggde på en av hennes romaner med kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i huvudrollen.

Det var kärlek direkt. En tid senare gav Wahlström & Widstrand ut Vargas I de eviga skogarna och jag upptäckte att jag uppskattade Fred Vargas sätt att skriva.

Nu har bokförlaget Sekwa, som specialiserat sig på översatt fransk litteratur, tagit över och ger ut två böcker av Vargas i höst. Den första, Budbäraren, är en reviderad pocketutgåva och handlar om en av de värsta farsoterna genom tiderna, pesten.

Budbäraren är en man som då och då talar med sin farfars farfar, som på sin tid förtjänade sitt levebröd genom att ropa ut nyheter i gathörnen. Kan det vara något även för en sentida ättling att slå sig på? Joss testar. Varje kväll hänger han upp en urna i ett träd och varje morgon plockar han ner urnan och vittjar den på meddelanden som människor lagt i den. För några slantar läser han upp dem och har varje dag sin trogna publik.

Oftast är det annonser och harmlösa upprop, men så börjar det komma näst intill obegripliga meddelande, något som väcker en av stammisarnas intresse. Han börjar forska i var texterna, som han känner igen, kommer ifrån och blir alltmer övertygad om att den som lagt dem i urnan är ute efter att förebåda pesten.

Samtidigt får Jean-Baptiste Adamsberg in rapporter om skadegörelse på lägenhetsdörrar i olika områden av Paris. Någon har roat sig med att rita dit symboler som påminner om spegelvända fyror. Dock inte på samtliga dörrar.

Och så sker det första dödsfallet. En man hittas avliden i sin säng, med loppbett i ljumskarna och svarta fläckar på kroppen. Är det pesten, den svarta döden, som slagit till? Dödsfallet följs av flera och paniken sprider sig.

Fred Vargas är historiker och arkeolog, med medeltiden som specialitet. Det märker man i den här romanen. Men till skillnad från många svenska deckarförfattare, som hämtar inspiration och motiv i gångna generationers historier och ibland halvtaffligt gestaltar denna tid i vartannat kapitel, låter Vargas sin kunskap sippra ut på ett naturligt sätt i exempelvis dialog mellan de medverkande.

Hon är briljant. Hennes språk är utsökt, intrigerna är annorlunda, hennes polis Adamsberg är en flanerande tänkare med uppenbara problem att komma ihåg namn, men med ett bildminne som är desto bättre.

Och en något nonchalant inställning till kvinnor, i synnerhet de som står honom nära.

Jag hoppas att Sekwas nylansering av Fred Vargas böcker kommer att innebära att hon slår igenom stort och brett i Sverige. Hennes annorlunda deckare är kanske det bästa som finns i genren.

 

Den sista safarin – recension

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.