Simultankapacitet

20140730-094248-34968281.jpg
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

20140730-095021-35421732.jpgDet där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Att inte vänta och vila

IMG_1088Mitt manus befinner sig just nu i Grekland. Jag har sett bilder från olivlunden där Joanna, min redaktör, sitter och läser och förhoppningsvis har synpunkter. En olivlund, det vore något att önska sig. Jag får hålla till godo med min lilla samling medelhavsväxter. Om trettio år kanske jag kan söka skugga under olivträdet. I alla fall om jag lägger mig ner och bara kräver skugga i ansiktet.

Medan manuset är utom räckhåll för mig har jag släppt det och tillfälligt (hoppas jag) tappat intresset för det. I stället är det nästa roman som pockar på uppmärksamhet och upptar mina tankar. Jag läser det material jag har, de anteckningar och försök till romaner jag skrev för trettio år sedan, och tänker på hur jag ska lägga upp berättelsen, vilka karaktärer jag ska ha med och på vilket sätt de ska få komma till tals. Det är spännande, på många sätt en av de allra roligaste delarna i hela processen (fast så brukar jag även säga om redigeringen förstås) och den här gången ska jag vara strängare mot mig själv och ha en färdig plan när jag slutligen sätter mig för att skriva.

Det finns inte mycket i materialet som jag kan använda rakt av, men jag hittar detaljer och viktiga tidsmarkörer. Jag ska tillbaka till nittonhundrasjuttiosex, så det kommer att bli en del bläddrande (digitalt sådant) i tidningsarkiv för att få veta vilka teveprogram som var populära, vilka låtar och så vidare. Deadline har jag ingen, inget datum för att börja skriva heller. Det får bli som det kan. Så fort jag är igång med skrivandet lär jag även hitta en lämplig deadline, eftersom jag gillar att jobba under viss press.

Tidigare har jag alltid varit ovillig att släppa in tankar och idéer medan jag fortfarande jobbar med ett annat manus. Jag har varit rädd för att bli för splittrad. Nu har jag funderingar på ytterligare ett annat manus; jag samlar material och skriver då och då ner när jag kommer på något som jag eventuellt kan ha nytta av.Jag tror att jag långsamt börjat inse att det här är mitt liv nu. Att skriva romaner är inte längre något jag måste pressa in i ständigt förändrade jobbscheman och därför måste vara disciplinerad nog att ta itu med ett projekt i taget. Det har snart gått nio månader sedan jag klev ut i friheten, lika vilsen som en nykläckt kyckling. Äntligen börjar den där kreativa sidan hos mig komma tillbaka, den som innebar en ständig ström av idéer. Välkommen, säger jag och fortsätter smida planer.

Redo för redaktör – igen

20140717-105512-39312645.jpg

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!

Midsommar, Fridhem och manus

Oj! Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Midsommar har kommit och gått, en värmebölja har dragit in och nu sitter jag helt stilla och väntar på regn. SMHI har utfärdat varning – det kan komma stora mängder i natt och i morgon. Jag tror det när jag ser det, eller ännu hellre, hör det. Vaknar gärna i natt av ihållande regn. För att vara på den säkra sidan tänker jag plocka in dynor och annat som helst inte ska bli vått.

Jag var på Fridhems folkhögskola några dagar i månadsskiftet juni–juli, för att lära mig mer om grafisk design. Som det här med att göra skisser, exempelvis. Inte sätta sig vid datorn förrän det finns en idé, ett förslag. Och det förslaget ska vara ett av många, hastigt nedtecknade på papper.

Att våga lite mer, inte nödvändigt hålla mig innanför ramarna, är annat som jag fick med mig från Fridhem. Snart ska jag sätta mig med omslaget till Sorgbägare. Jag hann skissa på några förslag innan jag åkte hem, men eftersom bilden är given från början är det bara placeringen av titeln och författarnamnet som jag har att variera.

Innan jag åkte till Fridhem blev jag klar med rond två (eller tre?) i redigeringen av Sorgbägare. Sedan gjorde jag snabbt en epub-fil av manuset, för att kunna läsa det som e-bok i iPaden. Då kan jag göra markeringar och anteckningar om jag hittar något som behöver ändras, och jag får samtidigt känslan av att det är en bok jag läser och inte ett manus.

dumpJag trodde kanske inte att det skulle vara så väldigt mycket att anmärka på, tyckte nog att jag var hyfsat noggrann vid senaste rundan. Men när jag nu läst klart kan jag konstatera att det är markeringar på nästan varje sida. Ibland är det bara en kortfattad uppmaning: stryk, ibland är det förslag på omformulering och här och där ska jag flytta ett kommatecken.

När det är klart ska jag skriva ut manuset och skicka det till min redaktör, Joanna, som än en gång ska få ta sig an det. Förhoppningsvis är det inte jättestora förändringar som behövs, men jag räknar ändå med att det blir en hel del pyssel efter att hon sagt sitt. Kanske krävs ytterligare fördjupning, kanske hittar hon logiska luckor (jag har själv hittat flera stycken) och kanske får jag, precis som förra gången, små uppmuntrande anteckningar i marginalen här och där.

Det blir i alla fall några veckors ledighet från manuset. Jag tror att det är nyttigt för både mig och Sorgbägare.

 

Äntligen dags för möte med redaktören

I morgon ska jag träffa min redaktör, Joanna, för att prata om manuset till min nya roman, Sorgbägare. Det ska bli otroligt spännande att höra vad hon tycker, och hur vi ska gå vidare för att göra manuset så bra som möjligt, och det är en enorm fördel att få mötas IRL i stället för enbart via mejl eller chatt. Jag är mycket förväntansfull och samtidigt lite ängslig. Några få hintar har jag fått om att det finns en del att jobba med.

CIMG0138Men jobba med det är vad jag vill. Jag står faktiskt inte ut med att inte ha ett manus att engagera mig i. Även om jag tror att jag ska njuta av livet, jobba i trädgården, äntligen röja i hus och förråd, träna, läsa massor och så vidare är den bistra sanningen att jag går omkring och är sur som en citron.

CIMG0137Varje morgon när jag vaknar tänker jag ”blomma, blomma” och försöker se mig själv som en kaxig (och söt) akleja, men det slutar alltid med att jag identifierar mig med frukterna på mitt citronträd. Så det ska verkligen bli skönt att få styrsel på tillvaron igen. Jag har andra skrivprojekt men vill inte påbörja dem innan jag är klar med Sorgbägare. Så nu laddar jag för redigering och fördjupning. Men inser att jag måste fortsätta träna mig i konsten att enbart existera.

 

Skrivet om Glömskelunden

Sedan mina två romaner Kråkprinsessan och Glömskelunden kom ut i pocket i våras har försäljningen … inte varit något att skriva hem om. Jag har brustit grovt i marknadsföring, det är när böckerna är skrivna, satta, tryckta och publicerade som min ork och energi tar slut.

Därför är det extra värdefullt när någon skriver om dem på nätet. Jag tänker mig min bokutgivning och mitt författande som ett långsiktigt projekt och ibland kan jag skönja de där ringarna på vattnet.

Joanna, min styrelsekollega i Egenutgivarna, njuter av värmen i Grekland, och slukar böcker på löpande band. För några dagar sedan läste och skrev hon om Kråkprinsessan, nu har hon läst Glömskelunden. Här är hennes tankar om den.