Dimfyllda kontraster

I dimma dold heter en kriminalroman av Vic Sunesson. Jag kom att tänka på den när jag tog fram cykeln för första gången på flera veckor och cyklade till en gul brevlåda för att skicka iväg två böcker.

Vägarna var i stort sett helt isfria och den mesta snön har smält bort, men i några köldhål hade rimfrosten ritat vita konturer på träd och buskar.

Det var värre än iskallt. Det var så kallt att huvudet värkte och jag fick stanna och ta på pannbandet, men jag skulle ha behövt en rejäl rånarluva för att hålla kölden från huden. När jag kom hem, och cykelturen tog allt som allt högst en kvart, frös jag om benen, rumpan och kinderna.

Det kändes som minst tio minusgrader men termometern visade på knappt en. Och vinden var på annan ort, så det gick inte att skylla på den.

Dimma. Allt ligger i dimma dolt i mina trakter. Och dimma kan vara kallare än is.

Strax innan jag cyklade iväg hade jag eldat i kaminen och till min fasa konstaterat att det var trettio grader varmt i vardagsrummet. När jag kom hem hade det sjunkit till mer behagliga tjugofem. En skön kontrast att kliva in i efter dimkylan utanför.

Nu sätter jag mig en stund med en ny bok som jag ska recensera. Det är Louise Pennys nya roman Den grymmaste månaden. Den lovar gott, med lite mer svärta än i de tidigare böckerna. Jag återkommer när jag har läst klart. Om jag hittar ut ur dimman, vill säga.

Louise Penny Nådastöt – recension

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.