Sorgbägare – arbetsprocessen

I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.

Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.

Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.

Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.

Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.

Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.

Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.

Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.

Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.

Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.

sorgbägare_framsidaOmslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.

Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.

För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.

Annonser

Simultankapacitet

20140730-094248-34968281.jpg
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

20140730-095021-35421732.jpgDet där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Ännu mer!

20140721-100927-36567184.jpg
När jag hade läst drygt trettio sidor av det manus jag skrev för länge sedan och nu tänker arbeta om kom jag på att det måste finnas ett manus till på samma tema. Men var? Jag trodde att jag hade letat överallt. Hade jag rent av gjort det omöjliga och kastat? Vid ett tillfälle slängde jag ungefär tvåtusen manusblad. Det var olika versioner av det som till slut blev Kråkprinsessan. Ändå har jag flera hundra sidor kvar, versioner som jag inte förmådde kasta den gången.

Men i övrigt hittar jag allt från den första sagan jag skrev till hundratals dikter, noveller, barnboksmanus, romanmanus. Bara inte manuset till Militärens pytt i panna och annat. När jag för femte gången klev in i biblioteket och såg mig omkring föll blicken på en tidskriftssamlare som jag ännu inte granskat. Tjohoo! Där fanns det.

Nu har jag massor av material att gräva i och tankarna på hur jag ska lägga upp den nygamla romanen börjar ta form. Först måste jag bara läsa igenom alltsammans. Det kommer att ta sin lilla tid, men så länge den här värmen vägrar ge sig förmår jag ändå inte göra annat än läsa. Och fundera. Och planera. Och nu när jag outat mina planer finns ingen återvändo.

Grovredigeringen klar

Skärmavbild 2014-06-13 kl. 11.17.26Äntligen har jag plockat upp mig själv från självföraktets och osäkerhetens djup och gjort klart grovredigeringen av Sorgbägare. Det innebär att jag har läst och tittat på Joannas (min eminenta redaktör) kommentarer och markeringar och gjort ändringar i manuset. Jag har följt hennes råd till kanske nittiofem procent vilket visar hur lika vi tänker och hur bra jag tycker att hon är. Det är bara manuset som suger då och då. Men som jag skrev senast, jag vet att det är en fas som de allra flesta författare går igenom och jag tror att den är både nyttig och nödvändig.

Mina manus är inte mer mångordiga än vad de färdiga böckerna är. Så ofta handlar det om att lägga till i stället för att stryka, när jag redigerar. Den här gången har jag strukit fem sidor (ett par korta meningslösa kapitel) och lagt till sex sidor. Det kommer antagligen att bli mer, fast bara marginellt, när jag efter helgen ska gå igenom manuset en gång till och fortsätta fördjupa där det behövs.

Den här gången har jag frångått mitt eget arbetssätt. Jag brukar bryta ner manuset i scener, skriva korta sammanfattningar och på ett överskådligt sätt se vilka avsnitt som driver berättelsen framåt och vilka som bara är utfyllnad. Nu får det bli sammanfattningar av kapitlen i stället. Men nästa gång jag skriver en roman ska jag 1) ha en bättre grundstruktur och 2) återgå till att nagelfara varje scen i ett tidigare skede.

Nu tar jag helg och kör till tippen med släpkärran fylld av grenar.

Kritiskt läge

skräpDet enda som hindrar mig från att radera manuset till Sorgbägare från datorn är vetskapen om att det ska vara så här. Det kommer en period i varje manus liv (och i varje författares) då tvivlet är som en himmelshög mur. Jag har kommit till den muren nu. Det jag skrivit är skräp, ointressant för alla inklusive mig själv. Det värsta är inte att jag vill radera, det värsta är att jag inte ens vill skriva om det efter att jag raderat. Jag vill aldrig skriva en rad till. Samtidigt, i en annan del av hjärnan, funderar jag på karaktärer till nästa roman, den som är så hemlig att jag inte knystat om den för en enda människa.

Ibland är det härligt att vara författare. Om jag räknar bort alla tillfällen då jag får positiv respons på det jag skrivit och bara fokuserar på de ensamma stunderna då det är jag och manuset – då finns ögonblicken när jag är bäst i världen. De där ögonblicken varar aldrig länge, de är just ögonblick och om jag tittar bort just då missar jag dem.

Tvivlet är den där höga muren, den som måste plockas ner sten för sten. Jag kommer att göra det den här gången också, i förhoppningen om att hitta ett enda ögonblick då jag är bäst i världen. Och inte titta åt ett annat håll just då.

Ny runda med manuset

Manuset till min kommande roman, Sorgbägare, har varit hos redaktören. Joanna och jag satt i flera timmar och gick igenom manuset sida för sida. Vissa sidor hade inte en enda anteckning medan det på andra fanns massor av noteringar i marginalen. Men det var sannerligen inga marginella noteringar: Joanna är noggrann och hade hittat sådant som jag själv aldrig skulle ha sett. Hon hade analyserat och känt in texten, dykt ner på varje tveksamhet och gjorde mig bland annat uppmärksam på min överanvändning av vissa ord.

Det var verkligen otroligt lyxigt att få diskutera texten ingående med någon som läst den i det här skedet: när den ännu är formbar och möjlig att förbättra. Jag måste fördjupa vissa karaktärer, förstärka en del skeenden och plocka bort somligt som är ovidkommande för handlingen.

I dag satt jag med några sidor där Joanna tyckt att tempot kändes lågt. Jag strök lite här, strök lite där, lade till några ord men blev inte nöjd. Till slut gjorde jag det enda rätta: kasserade alltsammans. Den information som fanns kan jag förmedla med några få ord men långrandigheten ska läsarna slippa. Jag mindes hur det var i vintras när jag vissa dagar mer trampade vatten än skrev, och avsnitten som jag nu kastade bort var tydliga tecken på vattentrampning.

Jag redigerar långsamt, går igenom några sidor varje dag. Ibland läser jag om människor som redigerar hundratals sidor på ett par dagar, och jag tänker att en sådan författare är inte jag. Innerst inne vill jag hålla på med det här projektet i evigheter men jag hoppas bli klar innan dess.

CIMG0141När jag kommer till de riktigt tuffa partierna, som kräver mycket arbete, äter jag några godisgrisar och får ny energi. Ja, det är faktiskt små grishuvuden inbakade i de små karamellerna. Joanna visste antagligen att jag skulle behöva dem när hon köpte dem till mig under sitt besök i Kina.

Med sådant bränsle ser jag inte att någonting kan gå fel!

Äntligen dags för möte med redaktören

I morgon ska jag träffa min redaktör, Joanna, för att prata om manuset till min nya roman, Sorgbägare. Det ska bli otroligt spännande att höra vad hon tycker, och hur vi ska gå vidare för att göra manuset så bra som möjligt, och det är en enorm fördel att få mötas IRL i stället för enbart via mejl eller chatt. Jag är mycket förväntansfull och samtidigt lite ängslig. Några få hintar har jag fått om att det finns en del att jobba med.

CIMG0138Men jobba med det är vad jag vill. Jag står faktiskt inte ut med att inte ha ett manus att engagera mig i. Även om jag tror att jag ska njuta av livet, jobba i trädgården, äntligen röja i hus och förråd, träna, läsa massor och så vidare är den bistra sanningen att jag går omkring och är sur som en citron.

CIMG0137Varje morgon när jag vaknar tänker jag ”blomma, blomma” och försöker se mig själv som en kaxig (och söt) akleja, men det slutar alltid med att jag identifierar mig med frukterna på mitt citronträd. Så det ska verkligen bli skönt att få styrsel på tillvaron igen. Jag har andra skrivprojekt men vill inte påbörja dem innan jag är klar med Sorgbägare. Så nu laddar jag för redigering och fördjupning. Men inser att jag måste fortsätta träna mig i konsten att enbart existera.

 

Manuset på väg till redaktören

I dag skrev jag ut manusbunten till den nya romanen och skickade till min redaktör, Joanna. Ingen har läst manuset förut så det var mer än pirrigt att låta det vadderade kuvertet slinka ner i postens inlämningsfack för vidare färd några mil norrut.

Det har varit ett motsträvigt manus ända in i det sista. Mot slutet var det förstås mest annat än orden som lade sig i vägen. Tonern till laserskrivaren tog slut. Bubbelplastpåsen som jag köpte var för liten för manusbunten. Omslagspapperet som jag tänkte ersätta bubbelpåsen med räckte inte till. Det fick bli postens vadderade, färdigfrankerade påse till slut. Nu har jag tillfälligt släppt taget om min berättelse och tänker vara ledig några dagar. Trädgårdsarbete, kanske uppröjning i förrådet, skafferiet, garderober, skåp. Eller bara sitta i en skön fåtölj, läsa och vifta med tårna.

Tills Joanna har läst och skrivit noteringar i marginalen och vi har träffats och diskuterat och jag fått veta vad jag bör göra för att det ska bli en bra roman.

Det sista jag gjorde innan jag skrev ut och skickade var att läsa igenom manuset högt för mig själv. Först då föll de flesta bitar på plats. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa sina manus högt eftersom det är mycket lättare att höra felen än att se dem.

Och nu kan jag även avslöja titeln på min kommande roman. Sorgbägare. Den kommer ut på Grim förlag 29 november då den presenteras på en halländsk bokmässa i stadsbiblioteket i Halmstad.

Omslagsbild har jag hämtat från bildbyrån Shutterstock. Utifrån det ska omslaget byggas.

svartvithöst

Ingen stiltje i verksamheten

karussell_16Oj vilken stiltje det plötsligt blev här. I perioder har jag ambitionen att vara en seriös och flitig bloggare, men det brukar fungera lika bra som när jag bestämmer mig för att gå till gymmet regelbundet. Två och en halv månad härdade jag ut bland styrketräningsmaskinerna innan jag slutade. Det gick två veckor och sedan gick jag dit igen. Får se om jag kan övertala mig själv att det inte var den allra sista dödsryckningen utan i stället omstart efter en kortare paus.

Även om det inte händer saker här står det inte direkt stilla i övrigt. Det känns som om jag sitter på en karusell som med tiden kommer att snurra allt fortare. Tiden springer i från mig och, precis som alla andra som slutat sitt lönearbete, funderar jag på hur jag egentligen hann jobba heltid. Jag har inga problem med att fylla dagarna. Oftast är det mitt eget manus som jag jobbar med, men ibland sticker jag mellan med andra uppdrag. Jag väntar på två lite mer omfattande sådana samtidigt som jag försöker hålla min egen deadline när det gäller andra versionen av manuset. I dag har jag gjort två små uppdrag och då är mitt största problem att våga ta betalt. Men det är kanske något jag lär mig med tiden.

När det gäller manuset är jag djupt fascinerad och lite chockad över hur mycket jag faktiskt ändrar. Inte bara i ordföljd och enstaka meningar utan framför allt i strukturen. Jag flyttar kapitel, jag tar bort stora sjok och lägger till nya kapitel. Det var precis som jag trodde när jag läste: värre än vanligt. Förhoppningsvis blir andra versionen ett stort steg i rätt riktning.

Nu har jag haft lunchpaus och hoppar upp på karusellen igen för att åka vidare. Hej och hå vad det går!

En dag med förhinder

Namnlo_st-1_556162lJag var både otålig och frustrerad i går. Ville komma igång med att skriva om mitt manus och fiska upp det ur den dy det hamnat i av min ovarsamma behandling. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ingenting inplanerat, bara att skriva och skriva. Som sagt, ibland tar sig verkligheten andra vägar. Jag fick en bokbeställning via Bokrondellen, inga problem, det var snabbt fixat. Sedan ringde jag Adlibris för att få svar på en rad frågor jag hade. Det tog lite tid men efter samtalet kunde jag i alla fall hjälpligt släppa den irritationen. Jag hade talat med en människa som lovade att fixa problemet.

Jag stuvade om i pappershögen till manuset, bytte plats på två långa avsnitt och kände hur jag direkt hamnade rätt. Började äntligen skriva och hann säkert nio rader. Sedan blev det akututryckning för att hämta medicin till min mamma. En sorts medicin som funnits i över trettio år men enligt uppgift från apotekspersonal inte längre tillverkas. Ändå hade recept skrivits ut av en läkare, samma läkare som hade pratat med apotekspersonal och fått klartecken om att tabletterna skulle finnas tillgängliga.

Efter telefonkontakt med sjukhuset fick vi besked att vi kunde hämta några tabletter hos dem, medan de skrev ut ny beställning till specifikt apotek (med licensansökan – fint ska det vara). Innan jag hann köra till sjukhuset fick jag en ny bokbeställning som jag fixade och lämnade till posten.

Senare fick jag besked att jag kunde strunta i den beställningen och vänta tills jag fick en annan. Lite sent, dock. Här är en som tar bokbeställningar på allvar och ser till att leverera, eftersom det är vad jag är van vid.

De problem jag hade med Adlibris löste sig, men i stället fick jag en massa nya som jag får ta itu med en annan dag. Någon gång efter klockan tre satte jag mig och skrev ytterligare tjugo rader, innan jag upptäckte att jag inte kunde koncentrera mig.

Men i morgon går jag upp tidigt och gör ett nytt försök. Det är den här fasen i processen jag gillar. Bara jag får tid att ägna mig åt den.