Uppladdning inför omstart

Det är drygt en vecka sedan jag var klar med första versionen av mitt nya manus. Jag lät det ligga i två dagar och läste sedan igenom det för första gången.

Det var ingen upplyftande läsning och jag är hård i de kommentarer jag skrivit i marginalen. Tunt, platt, skissartat. Dåligt, helt enkelt. Inte ens de enstaka meningar och formuleringar som jag, när jag skrev dem, tyckte att jag lyckats med fick mig att känna att det ändå fanns någonting positivt att bygga vidare på.

Så vad gör en stackars författare då? Förtvivlar? Kastar skiten och lovar att aldrig mer skriva? Tröstäter? Går ut i växthuset och tittar på de blommande rosmarinbuskarna och tänker att det ändå finns små ljusglimtar i tillvaron?

Tja, bortsett från det där med rosmarinen gör jag inget av de föreslagna åtgärderna. I stället biter jag ihop. Samlar mig. Tvingar bort de alltför negativa tankarna och laddar inför fortsättningen. I morgon börjar jag skriva om. Jag har tillverkat en manushållare att vila pappersutskriften på, för även om det manus jag har inte är bra kommer jag att utgå från det när jag skriver om.

Och så har jag börjat läsa en deckare av Elizabeth George. Hon var en av mina favoritförfattare för många år sedan. Men sedan började hennes romaner svälla och bli onödigt omfattande och det krävs tålamod för att orka igenom dem.

Ändå är det vad jag behöver nu. En roman som är helt olik min egen, till innehåll och kvalitet givetvis, men först och främst till mängden ord. Jag behöver läsa något av en författare med tålamodet att brodera ut sin text. Men risken är att jag hinner skriva klart andra versionen av min roman innan jag läst ut boken. Dels för att jag knaprar i mig den i små portioner och dels för att jag har en del recensionsböcker på ingång, och de måste gå före.

Jag börjar känna otåligheten, viljan att göra om och göra bättre, det där djävlar anamma som en författare måste ha för att orka när det är som tyngst.

I dag vilar jag, kollar Vasaloppet och går till gymmet i eftermiddag. Men i morgon kör jag!

En makalös manick

Cayenne vaktar manushögen.

Den utskrivna manushögen låg orörd i två dagar. Jag ville inte börja läsa eftersom inledningen var så erbarmligt usel. Men i dag bestämde jag mig för att dyka ner i dyn och försöka överleva.

Drygt 50 manusblad senare konstaterar jag att en del är okej, annat mindre bra. Här finns mycket att jobba med och jag är glad att ingen får läsa förrän jag skrivit om det. Mot slutet av berättelsen händer saker som jag inte har full koll på och jag insåg då att jag skulle behöva plantera lite ledtrådar och spår längs vägen för att det som händer inte ska komma helt från det blå. Så jag började leta efter ställen där jag kan peta in det. Men ibland blir jag förundrad. Mycket av det som händer senare i manuset finns antydningar om tidigt, oftast bara nämnt i en bisats, och när jag skrev det hade jag ingen avsikt med det. Jag minns inte ens att jag skrev det.

Men hjärnan är en makalös manick som lagrar all information och tydligen har den under de här tre månaderna som gått sedan jag började skriva vetat saker som jag inte varit medveten om, och knuffat mig i rätt riktning.

Fast helt klanderfri är den inte. Ibland har den försett någon med ett telefonnummer, för att några sidor längre fram konstatera att vederbörande inte har telefon. Men då är ordningsmannen direkt framme och talar om det och gör feta markeringar med pennan.

En hel del markeringar, frågetecken, utropstecken, under- och överstrykningar blir det.

 

Dagliga noteringar sporrar

Ibland tar jag ett tag för att röja i förrådet. Märkligt nog hjälper det inte. Prylar och skräp blandar sig och kryper tillbaka på sina platser och så får jag ge mig på det efter några månader igen. Senaste gången jag röjde hittade jag en gammal kalender med kattmotiv. Jag satte mig att bläddra i den och då hittade jag korta noteringar från den period då jag skrev slutversionen av Kråkprinsessan. Så här i efterhand var det väldigt trevligt att läsa om hur jag tänkte då och vad jag kände.

Men att skriva dagbok är på något sätt ett passerat stadium för mig. Jag ha försökt många gånger och jag önskar verkligen att jag kunde ta mig tiden att med några korta meningar summera den gångna dagen. I somras gav jag mig på att skriva sommardagbok. Tre månader: hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Ibland satt jag tre veckor senare och försökte minnas någon liten detalj från varje dag. Någon gång i augusti lade jag ner ambitionerna.

Och ändå … När jag började skriva mitt nya manus kollade jag efter varje skrivpass hur mycket jag hade klämt ur mig (det är så det känns, som att mödosamt klämma ut pastej ur en tub som är motsträvig) och skrev ner på en lapp. Sedan insåg jag att den där lappen inte skulle bli liggande på skrivbordet speciellt länge så jag skrev in värdet i det digitala anteckningsblocket i stället. Det funkar fint! Tar högst en minut att sammanfatta textlängd, känsla och eventuellt någon liten fundering om fortsättningen; en bra avrundning på passet. Och får mig att minnas hur det kändes, om jag får för mig att jag ska skriva en ny roman någon gång. Seegt.

När jag är klar med råmanus och ska börja redigera ska jag starta en ny skrivdagbok. Med enbart jubelutrop. Jag älskar att redigera!

Skrivdagbok

Nu har det gått precis tre veckor sedan jag började skriva min nya roman. I min plan ingick att jag skulle skriva varje dag. Det har jag inte gjort. Några dagar här och där har jag haft annat jobb, och någon lördag har jag blivit sittande framför Vinterstudion i teve i stället för att vara duktig och skriva.

Men det går ändå framåt, långsamt och lite trevande. Cirka 28 A4-sidor har det blivit hittills och i magen känns en stilla förväntan inför fortsättningen. Det sägs att man kan skriva 27 sidor i ett första rus, sedan hinner verkligheten ikapp och om man byggt det man har skrivit enbart på inspiration har den börjat tryta då. Jag har inte drivits av någon inspiration, och det har stundtals känts väldigt segt och omöjligt. I alla fall de första tre-, fyrahundra tecknen. Sedan har det gått lättare och jag har fått ihop några tusen tecken och ytterligare en liten bit i den mosaik som jag lägger.

För att hålla lite koll på mig själv har jag börjat föra en virtuell skrivdagbok. I den plitar jag ner känslan jag haft, antal tecken jag åstadkommit och om det är något annat jag bör tänka på. Jag gjorde så även när jag skrev den slutgiltiga versionen av Kråkprinsessan, och i efterhand var det spännande att läsa.

På skrivarkurser och i skrivhandböcker sägs det alltid att man måste ha konflikter i berättelsen. Det har gjort mig fundersam. Vad menas egentligen? Mina berättelser flyter stilla och det händer inte speciellt mycket. Visst hamnar huvudpersonerna i svåra situationer, men kan man kalla det konflikt? Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att omsätta den teoretiska kunskapen från skrivkurser till praktisk handling. Men nu lägger jag märke till alla de där små konflikterna, de som inte handlar om liv eller död, om hat och de stora händelserna, och hur naturligt de kommer in i manuset. Så kanske har jag börjat lära mig vad en konflikt är.

Jag tänker fortsätta ta det lugnt i december, skriva ett par timmar om dagen och inte mer. Men efter jul – då blir det allvar. I februari ska jag bli klar med ett första utkast och för att lyckas med det krävs ett annat fokus än vad jag hittills haft.

Jag måste erkänna att jag ser fram emot det. Att skriva är faktiskt det bästa jag vet.

Med rösten som ett verktyg

Nu har jag läst igenom mitt manus högt, och jag är redo för nästa steg i processen, det vill säga inlagan. Först ska jag göra en mall, eller granska de jag redan har för att se om det är någon av dem som jag kan återanvända.

Jag har undrat lite över att jag känt mig trött och sliten i halsen de senaste dagarna, men nu inser jag att det naturligtvis har med läsandet att göra. Det är ansträngande att läsa högt. Jag är imponerad både av alla föräldrar som läser kapitelböcker högt för sina barn, och av skådespelare som läser in ljudböcker. Där håller det inte att ha en röst som blir trött efter några kapitel. Men de är förstås skolade, rösten är deras verktyg.

Jag trodde att det skulle gå snabbare att läsa, det brukar göra det. Men den här gången fanns mycket att ändra och det krävs koncentration rakt igenom så att inte tankarna fladdrar iväg åt andra håll och läsandet bara blir ett meningslöst rabblande.

Nu hoppas jag kunna vara riktigt effektiv och göra klart inlagan på några få dagar så att jag direkt efter nyår kan beställa provtryck.

Ännu har jag inte tagit itu med baksidestexten. Att spara det värsta till sist – hur smart är det? Kanske låter jag bli att skriva något. Ger bara en brutal uppmaning: LÄS!

En del författare säger att de inte har en aning om vad deras roman handlar om förrän de läst de första recensionerna. Jag vet vad min handlar om, men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett lockande sätt?

Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.

Äntligen redigering igen

Jag visste att det skulle bli svårt att koncentrera sig på mitt romanprojekt medan förberedelserna till Bokmässan pågick. Men nu är den lyckligen i hamn och på väg att placeras i malpåse, och jag försöker att ägna så lite tid och engagemang i föreningen Egenutgivarna som möjligt.

Nu är det nämligen hög tid att ta itu med redigeringen av nästa roman, Mellan raderna, som kommer ut till våren.

Det blir tredje gången jag skriver om texten. Jag vet att det finns väldigt många metoder för hur redigering går till och alla är både rätt och fel, beroende på vem man frågar. Själv föredrar jag alltså att börja med ett tomt dokument och utifrån förra versionens pappersutskrift skriva in alltsammans igen. På manuset finns enstaka kommentarer från en av testläsarna, dessutom har jag samma version i datorn med en av lektörernas kommentarer i texten.

Medan jag skriver formulerar jag om, stryker och lägger till. Det är helt underbart att äntligen få sitta ner i lugn och ro och ägna mig åt det jag tycker är så himla kul. Enda problemet är att bildskärmen till min stationära dator har lagt av. Jag lämnade den på lagning i torsdags men räknar med att det kommer att ta åtskilliga veckor innan jag har den hemma igen.

Skrivbordet är visserligen inte tomt, men det viktigaste fattas: en skärm!

I stället för att sitta på en ordentlig stol vid ett skrivbord blir min arbetsplats nu i soffan, med den bärbara datorn i knäet och fötterna på en fotpall. Manuset har jag lutat mot en kudde och i stället för att kunna ha två dokument bredvid varandra på skärmen får jag nöja mig med att ha dem under varandra.

Viktigast är i alla fall att jag är igång. Äntligen.

Fas ett avklarad

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.

Lite sommarstiltje

Manushögen ligger kvar på bordet, och ska så få göra tills jag kommit igenom den. Det är fruktansvärt tråkigt att gå igenom och sammanfatta varje scen i boken, men eftersom jag tycker att det är en bra metod tänker jag fortsätta. Fort går det inte, men jag har gjort över hälften och ska vara klar den här månaden. Sedan börjar det roliga – att skriva om en gång till.

En av lektörerna skrev att det var roligt att läsa ett så genomarbetat manus, men själv nästan rodnar jag när jag läser. Det är slarvigt och ogenomtänkt, som skrivet i all hast. Jag ser fram emot att få rensa bland skräp och upprepningar, få ordning på det, en slutgiltig form.

Under redigeringsarbetet har jag inte behov av att jobba kontinuerligt, så fort jag sätter mig med manuset tar jag klivet in i den värld jag försöker skildra, även om det går flera dagar mellan varven.

Enligt min plan har jag hela hösten på mig att redigera färdigt, så att det råder lite sommarstiltje just nu är inget som bekymrar mig. Det är sommar i storyn också, Penzance, 14 juni just för tillfället. Värmen har kommit till England efter en lång kall vår.

Nya tag med romanen

Jag har lagt manuset till min nästa roman framför mig på bordet. Samlat ihop kommentarer och synpunkter från fem olika håll: två professionella lektörer och tre goda vänner som är vana vid att läsa och ha åsikter om texter. Deras åsikter spretar åt olika håll: alla tycker att grundhistorien är bra, men utöver det tycker alla olika.

Det är dags nu: jag ska börja redigera manuset, börja jobba med det. En av lektörerna uppskattade att få läsa ett manus som var så väl genomarbetat: i själva verket har jag inte jobbat med det alls, bara skrivit igenom berättelsen två gånger. Men mitt skrivsätt är vårdat, det kan jag inte göra mycket åt.

Vad gör jag åt de olika synpunkterna då? Jag noterar dem, smakar på dem, väger för och emot, känner efter vad jag själv tycker: det är trots allt min egen känsla som måste vara vägledande, annars blir det inte min roman. Det är värdefullt att få röster från olika håll men de enskilda besluten måste jag ta själv. Jag jobbar utan redaktör, lade krutet (pengarna) på två lektörer i stället. Det gäller att testa sig fram, kanske blir det ett annat upplägg nästa gång.

Jag har inte tittat på manuset sedan slutet av oktober då jag skrivit igenom det för andra gången. Nu ska jag bege mig in i den här världen igen. Vinter i Sverige, en seg vår. Och sommar i Cornwall.