Röjning och struktur (och lite minnen)

Jag skulle ha röjt i förrådet i våras. Det blev inte av. Jag skulle ha röjt i förrådet i början av juli, när jag kom hem från dagarna i Fridhem. Då kom ryssvärmen och lade ett lock över allting.

Men nu är det augusti och öven om det fortfarande är varmt finns det hopp om andra tider och jag hittar inte längre några ursäkter. Nu ska det röjas och hittas andra och bättre strukturer.

Boel i romanen Mellan raderna röjde också i förrådet. Där hittade hon, precis som jag, gamla kassettband med musik från en annan tid. Hon blev sentimental och grät, det gör inte jag. Jag nöjer mig med att läsa vilka låtar jag samlade ihop på mina blandband och påminner mig om att jag ska lyssna på dem vid något tillfälle.

Trots att Boels och min historia inte alls liknar varandras har jag givetvis plockat ett och annat, grävt i egna erfarenheter och vid behov skruvat några varv.

När jag var yngre konstaterade jag bestämt att det inte fanns ett uns sanning i det jag skrev. Allt var hämtat ur min fantasi. Så gällde nog för den allra första romanen, Och natten är lång och svår som är inspirerad av Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn. Jag hittade en hel värld i hans musik och behövde bara lägga till detaljer.

Det jag skriver nu för tiden är fortfarande påhittade historier. Men jag är smart nog att inte enbart iaktta min omgivning och tjuvlyssna på samtal (allt sådant som författare gör) utan även tjuvlyssna på mig själv. Samt hålla ögonen öppna för notiser i tidningen. Samla på mig material, helt enkelt.

Sedan får jag röja, strukturera och hitta smarta lösningar. Ungefär som vid en bättre förrådsstädning.

Med förebild i verkligheten

Mina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Mål för mållösa

En dag i februari när jag var ute och gick kom jag på vilket kommersiellt mål jag skulle ha med mitt författarskap. Jag skulle sälja böcker för minst hundra kronor om dagen. Det borde inte vara omöjligt, även om jag är sämre än sämst på att marknadsföra dem och mig. Jag har dessutom satt ett lågt f-pris på samtliga mina böcker, varför det inte blir så många kronor för varje såld bok.

Vid det laget var det ännu en månad kvar innan senaste romanen, Mellan raderna, skulle komma ut, men jag hade redan i början av januari inlett Grim förlags e-bokssatsning (min debutroman Och natten är lång och svår kom som e-bok ett år tidigare) genom att ge ut en första novellsamling om tre noveller (Systrarna Jönsson och två till). Den följdes av ytterligare en samling (Stendöd i Prag och lite till) och därefter var jag redo att ge ut Kråkprinsessan som e-bok. Det var i början av februari och då kom också kommersen igång. Bara ett fåtal köpte boken, men desto fler laddade ner den via bibliotek. Vilken trevlig sysselsättning, att logga in på Elib och kolla försäljningsloggen!

Snart hade jag konverterat även Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett till epub-fil, och även producerat en tredje novellsamling, Midsommarnattsdrömmen och ännu mer. När Mellan raderna kom ut, 25 mars, var även e-boksversionen ute till försäljning och utlån.

Så att formulera min ekonomiska målbild var inte helt orealistiskt. För säkerhets skull lade jag även till ett delmål: att inte nolla.

Nu har det gått några månader och jag kan konstatera att jag HAR nollat. Inte bara en dag utan flera. Statistiken ser för tillfället riktigt sorglig ut och för att ytterligare gnugga in salt i mina sår räknade jag ihop hur mycket jag sålt för under de veckor som gått sedan jag formulerade målet.

Det är nitton hela veckor (plus fyra dagar, då jag sammanlagt sålde för 879 kronor) och med ett litet leende inser jag att jag i alla fall är bra på att formulera mål. Under de här nitton veckorna har jag i genomsnitt sålt för 101 kronor om dagen och ligger alltså på plus! Jag är medveten om att det inte behövs mer än ett par veckor till för att jag ska hamna efter i statistiken, men jag valde att kolla just nu, eller hur?

För att vara på den säkra sidan, jag är inte en sådan som vill sätta orealistiska mål utan vill verkligen att de ska vara både möjliga och troliga att uppnå, har jag bestämt att det här målet inte behöver uppnås med en gång utan kan ses långsiktigt.

Så nu är mitt primära mål att inte nolla. Därför: kom igen! Gå in och låna mina e-böcker! (Låna gärna Anna Maria Schymans Skönt förvirrad kvinna samtidigt! Det är Grim förlags första utgivna bok av en annan författare än mig själv. Snart kommer det en till!) Eller köp dem billigt hos någon av nätbokhandlarna! Ni vill väl inte att jag ska gå som en nolla genom livet!

 

Ljudlig inspirationskälla

Jag fick idén till min nya roman Mellan raderna genom ett radioprogram. Det tog några år från ord till handling och under tiden lyssnade jag på programmet flera gånger. Varje gång kände jag samma behov av att berätta MIN story utifrån det jag hörde. Den om en ensam gammal kvinna som dör utan att någon saknar henne. Vem var hon? Vad hade hon haft för liv?

Nu har jag lämnat Astrid Levin och hennes öde bakom mig, och konstaterat att Boel Lindkvists historia blev den mest framträdande i romanen. Så kan det gå när man lär känna någon och tycker att de är värda att följa en bit på vägen.

I år skriver jag ingen roman. I år tänker jag. Snart har halva året gått och jag känner att jag måste sätta fart på tankarna så att jag kan börja skriva nästa år. Jag planerar några veckors ledighet från jobbet i början av året, och då gäller det att jag inte sitter där som ett frågetecken utan annat än en vag idé om vad nästa roman ska innehålla.

Just nu beter jag mig som en samlare. Alla förflugna tankar och funderingar hamnar i en fil i Evernote. Länkar till bloggar, bilder, artiklar – allt som kan vara av intresse, och en hel del annat också.

I dag ringde mamma och bad mig komma till henne med en högtryckstvätt. Den är för otymplig att ta på cykeln så jag satte mig i bilen. Hon bor bara en liten bit från mig och bilturen varade i några minuter. Ändå lyckades jag pricka in ett radioprogram som fick mig att skruva upp volymen. Den handlade om husvagnsentusiaster. Och om en kvinna som hade olika larm som varnade för allt från gasläckor till inbrott. Dessutom hade hon en pistol av typen soft air gun, som hon sköt på eventuella inkräktare med.

Hon verkade väldigt nöjd och glad med sitt husvagnsliv och när hon parkerat vagnen vid en vacker sjö någonstans i det fria, långt från alla campingplatser, kände hon sig rik som fick uppleva så vacker natur.

Någonting gick emellertid igång i min fantasi och ett par timmar senare klickade det till i min hjärna. Ja men visst, så är det förstås!

Och ytterligare en pusselbit kan läggas till de övriga.

Konsten att bli rik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vill redan nu varna för att mitt mått på rikedom inte nödvändigtvis är samma som andra har. Den som söker efter bästa placeringsknepen på börsen får leta någon annanstans.

Själv konstaterar jag att min rikedom får mig att må gott. Jag öppnar dörren till vedboden där jag nyss staplat en kubik ved, och jag känner mig omåttligt rik. Vi har precis lämnat en kall och tjurig vinter bakom oss, jag hade eldat upp i stort sett varenda vedträ som fanns i boden, men nu har jag fyllt på med ny torr fin ved, och jag vet att jag är redo för nästa vinter. Må den dröja, och må den bli mildare än den förra.

Sedan går jag till komposten och kör ner grepen i det fack där det ligger färdigkomposterad jord. Tjälen har gått ur marken. Att äga lite jord är stort och att framställa sin egen jord med hjälp av växtdelar och maskar, det är rikedom för mig. Och lite lycka.

Lycka är också att hitta säsongens första blyga blåsippor i fjolårsgräset, och några förskrämda vitsippor som vänder nosen mot solen. Potatisarna som ligger i förrådet och väntar på att komma i jorden är inte ett dugg förskrämda. Det är inte heller potatisknölarna som tillbringar sin barndom i växthuset. Allt liv som spränger fram och upp när det blir vår får mig att inse naturens rikedom, och då blir den också min.

Rik blir jag däremot inte på mina böcker. Men jag gläds ändå åt plinget i mejlboxen som varje dag förkunnar att det kommit beställningar på min senaste roman, Mellan raderna, från BTJ. E-boken finns redan på alla bibliotek som tillhandahåller e-böcker, och snart finns även pappersboken på bibliotek runt om i landet.

Visst är det en rikedom att ha förmånen att få sina ord spridda.

Nackdelarna med eget förlag

Jag gillar verkligen att ha den kontroll jag har som oberoende författare och utgivare. Men alla dagar är inte lika kul.

I går kom Mellan raderna ut. Det var jag själv som bestämt utgivningsdatum och jag valde en måndag bara för att det såg snyggare ut än en tisdag, men det hade ingen betydelse varesig i praktiken eller teorin.

Samtidigt som pappersboken kom ut fanns även e-boksversionen tillgänglig. Och med det menar jag att den verkligen var tillgänglig. Redan vid midnatt låg den i Elibs lista över nyutgivna böcker och några timmar senare gjordes de första nedladdningarna via biblioteken. Fantastiskt!

Nästan alla nätbokhandlare hade också titeln tillgänglig på rätt datum. Det är bara Adlibris som släpar efter. De har inte ens fått in förra e-boken, Cayenne – kryddpojken med bett, i sitt system, trots att det var över två veckor sedan den kom ut.

Men e-böcker lever ju sitt eget liv så de dyker väl upp förr eller senare. Pappersböcker måste man däremot forsla med hand- och motorkraft.

Jag skickade iväg en beställning från Förlagssystem i fredags. Genom att följa kollinumret, på Postens hemsida, kunde jag konstatera att de tog emot böckerna i går eftermiddag. Men titeln står som Tillfälligt slut på hemsidan och på Bokrondellen.

Jag började med att ringa till Bokrondellen, som tyckte att jag skulle ringa Förlagssystem.

Jag ringde Förlagssystem, som konstaterade att de inte hade någon notering om att de tagit emot böckerna. De skulle dock kolla upp det och återkomma. Jag kan förstå att mitt problem (20 böcker) är väldigt väldigt litet i deras värld. Men det är ändå frustrerande.

Nu tror jag inte på allvar att det har hänt något negativt med mina böcker, de har nog bara inte hittat till sin hylla än.

Adlibris har gjort flera beställningar av böcker under februari och mars, medan bokrean pågått. När det nu finns en ny fräsch bok att beställa har jag så smått gått och väntat på att de ska lägga en beställning på den. Enligt vårt avtal är de skyldiga att hålla några böcker i lager. Men ingen beställning har kommit, så efter att ha mejlat dem beslöt jag mig för att ringa dem.

Först fick jag prata med någon som trodde att jag ville lägga en beställning på min egen bok. Sedan skulle jag bli kopplad till rätt avdelning, men fick då beskedet, via ett inspelat meddelande, att de är svåra att nå via telefon så det är bättre att mejla.

Och här sitter jag och kan inte göra annat än att gå ut och se efter om våren är på väg. Det finns logistikproblem även där.

Please release me (set me free)

Havet som det ser ut från min horisont i Mellbystrand.

Så sjöng en gammal smörsångare när jag var barn. Och i dag skulle jag kunna nynna sången själv. I dag släpps nämligen min nya roman, Mellan raderna, fri. Den har recenserats i Hallandsposten och Hallands Nyheter (kan tyvärr inte bifoga fil eftersom texten är gömd bakom en betalvägg), samt fick även en recension i Tidningen Kulturen.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Och hur känns det då att släppa ut en roman i det fria? Har jag varit förväntansfull? Pirrig? Nervös?

Faktum är att jag knappt ägnat det en tanke. Jag har haft böckerna i min lilla lagerlokal i två månader och nästan hunnit glömma bort dem. När jag fick en beställning från Förlagssystem i fredags hade jag inte ens så många böcker hemma att jag kunde skicka iväg ordern. Jag fick stressa iväg före jobbet och packa en låda, samtidigt som jag plockade till mig några böcker att leverera till boklådorna i stan.

Mellan raderna är min sjätte bok, och femte roman. Kanske är det därför jag tar boksläppet med fattning. Eller kanske beror det på att jag inte vågar ta ut någon förväntan i förskott, inte riktigt vågar glädjas.

När jag fick besked att Kråkprinsessan skulle publiceras blev allt väldigt bråttom. Jag skulle snabbt sno ihop en presentation av mig själv (till branschtidningen Svensk Bokhandel), omslaget skulle tas fram på ett par timmar och jag skulle jobba ett par timmar senare.

Jag släppte allt jag hade och gick ner till havet. Stod där och tittade på horisontlinjen en stund innan jag gick tillbaka hem, skrev författarporträttet och körde till jobbet. På eftermiddagen berättade jag vid fikabordet att jag skulle komma ut med en roman samma höst.

Sedan dess har mycket hänt. Förutom de sex böckerna har jag släppt tre små novellsamlingar som e-böcker. Jag har en till på gång, men jag vet inte riktigt när den kommer.

Just nu vill jag faktiskt testa hur det känns att bara njuta av stunden. Njuta av det faktum att BTJ recenserat Mellan raderna (fast jag har inte fått ta del av recensionen än) och att e-boken kommit ut och laddats ner flera gånger redan.

Gott folk, härmed dubbar jag mig själv till författare. Det är verkligen på tiden att jag vågar stå för mina handlingar.

Mellan pannkakor och böcker

Ibland undrar jag hur jag egentligen tänker. På måndag kommer min nya roman, Mellan raderna, ut. Efter att ha gett ut flera titlar på Grim förlag vet jag att Förlagssystem, som jag har kommissionsavtal med, gör en beställning lagom tills boken kommer ut. Visst vore det då smart att ha böcker hemma? Har jag det? Nej.

Antingen fattar jag inte att boken ska komma ut eller också bryr jag mig inte. Inget av alternativen känns trovärdiga.

Nu har jag i alla fall chansat på rätt vikt på paketet, skrivit ut adresslapp (efter att först ha tvingats till ominstallation av nödvändig plugin) och plockat fram kartong. I eftermiddag kör jag om lagret på väg till jobbet och packar ner böcker. Samtidigt tänker jag ta med mig en låda eller två så jag har när det kommer fler beställningar.

Kunde jag inte ha gjort detta tidigare? Jo.

Och medan allt det här pågår står jag samtidigt vid spisen och steker pannkakor för att göra crepes som jag ska äta på jobbet i kväll. Eftersom jag har världens bästa pannkaksjärn, i gjutjärn, får jag samtidigt lite träning av att lyfta laggen då och då och pannkakorna blir precis så snygga som jag vill att de ska bli.

Innan jag beger mig av till jobbet ska jag även hinna äta lunch. I stora stycken består mitt liv av mat, jobb och böcker.

I natt låg det en ny recensionsbok i lådan när jag kom hem från jobbet. Den ser jag fram emot att läsa, med start redan i morgon.

 

The Hour

I går kväll tittade jag på de tre sista avsnitten av BBC-serien The Hour, andra säsongen. Jag är djupt tagen och har inte hämtat mig än. Det är en fruktansvärt bra serie, välgjord, med bra intrig, intressanta karaktärer och utmärkta skådespelare.

I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det finns de som menar att tv-serien är den nya romanen. En författare, Wendy Wax, har tagit konsekvenserna av detta och skrivit en roman som heter While We Were Watching Downton Abbey. Om jag skulle skriva en roman om vad som pågick medan jag tittade på The Hour skulle nog ingen vilja läsa den. Och själv skulle jag, på varje sida, skriva SE DEN! Se den i stället.

Jag tänker framför allt på scenen där den otroligt kontrollerade nyhetschefen bryter ihop. Hur svår den scenen skulle vara att gestalta i en roman. Det finns två människor i rummet men ingen dialog, bara en man som maniskt flyttar papper och pennor över skrivbordet i ett försök att behålla kontrollen innan smärtan slutligen rinner över och ut.

Det är så bra! Jag önskar att jag kunde skriva så bra. Skriva något som var så spännande och så gripande.

I stället jobbar jag vidare i eboks-fabriken. Den 25 mars kommer Mellan raderna ut, både som pappersbok och i eboks-format.

I kväll ska jag börja se om första säsongen av The Hour. Jag hoppas verkligen att det kommer en tredje säsong. Och att det som såg ut att hända i slutscenen faktiskt inte hände.

Bakslag för våren

Det är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.

På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.

Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.

Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.

I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.

Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.

Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.