Skrivet om Mellan raderna

omslagmrMin nya roman, Mellan raderna, kommer ut om en månad. Men redan nu finns det några få utvalda som läser/har läst romanen. En av dem är Joanna Björkqvist, som skrivit mycket fint om mina tidigare romaner. Hon tog med sig allihop när hon, tillsammans med familjen, åkte till Grekland förra året. Jag fick nästan hjärnblödning när jag hörde det. Släpa med sig böcker av en totalt okänd författare; tänk om hon inte gillade dem!

Men det gjorde hon. Läs vad hon skrev om böckerna här, här och här!

För några veckor sedan var jag inbjuden till bokcirkeln som Joanna startade för tio år sedan. Deltagarna hade läst Kråkprinsessan. Och några av dem hade inte nöjt sig med den utan läst även Glömskelunden och Snökupan, som alla är delar i en löst sammansatt serie. I hemlighet hade jag kämpat för att hinna få sista delen i serien, Mellan raderna, klar så att jag kunde ta den med mig. Jag hann och fick den från tryckeriet några dagar före bokcirkelträffen.

Även den här gången tog Joanna min bok med sig på en semestertripp. Men nu kände jag mig lite tryggare. Dessutom hade jag fått rapport att en i bokcirkelgänget redan läst ut boken, på bara ett par dagar, och gillat den.

här fint skriver Joanna om Mellan raderna. Visst är det härligt att få sådana ord med sig när boken nu ska ut till allmän beskådan.

Det är fyra veckor kvar tills den kommer ut, men det går redan nu att bevaka titeln på bland annat Adlibris och Bokus, för att slå till när den är på banan. Ett smakprov ur boken hittar du här.

Ett annat alternativ är att mejla info@grimforlag.se och köpa den direkt från förlaget.

Egoboost i vinterkylan

Sent i fredags kväll lyckades jag få ordning på e-boken jag slitit med hela dagen, och på lördagsförmiddagen laddade jag upp den till Elib, som distribuerar till nätbokhandel och bibliotek.

krakomslagpragomslagsystSedan dess har det varit roligt att gå in och kolla statistiken på Elib. Mina e-novellsamlingar (Systrarna Jönsson och två till, samt Stendöd i Prag och lite till) har laddats ner med något tiotal varje dag – de första dagarna. Sedan har nedladdningarna successivt minskat och till slut nästan upphört.

Nu har Kråkprinsessan funnits tillgänglig på landets bibliotek i ett par dygn och det är närmare hundra som hittills laddat ner. Förhoppningsvis finns det bland alla låntagare även några som faktiskt läser.

Den har också börjat hitta till de olika nätbutikerna, och kostar ungefär som pocketversionen.

Snart kommer resten av romanerna som e-bok, inklusive den rykande aktuella Mellan raderna, som har utgivningsdatum för pappersversionen satt till 25 mars.

På besök hos bokcirkelflickorna

I går var jag i Onsala i norra Halland för att prata om mina böcker, i synnerhet Kråkprinsessan, som bokcirkelflickorna hade läst. Det var första gången jag var inbjuden som gäst till en bokcirkel och det var precis så roligt, intressant och givande som jag hade hoppats och trott i förväg.

Vi var tolv runt bordet och alla var övervägande positiva till min roman, även om det fanns åsikter om att boken var lite tunn och att det var svårt att få grepp om huvudpersonen Solbritt.

Solbritt är en mycket speciell figur, på alla sätt. Inte minst för mig personligen, som hade henne i min närhet i tjugo år innan hon släppte taget och kom ut i bokform. Under alla år försökte jag hitta det rätta sättet att berätta hennes tragiska historia, utan att lyckas. Det var inte förrän jag bytte berättarperspektiv och lät henne själv berätta som det blev rätt. Berättelsen är stram och ordfattig, vilket kan tyckas vara märkligt med tanke på att jag säkert har tvåtusen manussidor liggande.

krakomslag

Omslag till originalutgåvan

krakomslag

Omslag till pocketutgåvan

Vi diskuterade även omslag och baksidestext, det senare bland det svåraste i hela processen, och en av tjejerna sa att hon aldrig skulle ha läst boken om hon bara gått efter baksidestexten. Nu blev hon ”tvingad” att läsa, och det var hon i efterhand glad för, men visst är det intressant att se hur just baksidestexten får oss att välja eller välja bort. Andra runt bordet tyckte att just baksidestexten var det som lockade.

När jag i höstas fick veta att jag skulle få vara med vid bokcirkelträffen bestämde jag mig för att försöka bli klar med min nya roman, Mellan raderna, till den här träffen. Jag hade egentligen ingen riktig plan för den, visste bara att den skulle komma ut någon gång under året, troligen framåt hösten, men nu blev det fart på mig.

omslagmrStundtals såg jag det hela som ett omöjligt uppdrag, men eftersom jag samtidigt gillar att jobba mot deadline var det stimulerande. Och det lyckades. För en vecka sedan fick jag böckerna levererade och därmed kunde jag ta med mig några stycken till Onsala.

Mellan raderna är den sista och avslutande delen i serien som inleddes med Kråkprinsessan. Några av bokcirkeldeltagarna hade läst de andra tre och speciellt en av tjejerna var så nyfiken på den nya boken att hon (mest på skämt) övervägde att köra hem direkt och läsa.

Nu är jag ganska skräckslagen inför det faktum att hon kan bli besviken. Även om jag själv tycker väldigt mycket om Mellan raderna är det inget som säger att någon annan ska göra det.

Sådana tvivel hör till författarlivet.

Men jag bär med mig minnet av bokcirkelträffen hemma hos Catrin i Onsala med stor tacksamhet.

Jag tackar Joanna, som var den som introducerade mina böcker i sin vänkrets, och Millan, som valde Kråkprinsessan till bokcirkelbok.

Tack för en fantastiskt trevlig kväll, alla ni andra också!

Spännande möte

I morgon kväll ska jag träffa ett gäng bokcirkelflickor som har läst min roman Kråkprinsessan. Jag är både förväntansfull och lite nervös inför mötet, men mest är jag tacksam över att de velat läsa något som jag har skrivit. Av förhandsrapporter har jag fått veta att några av deltagarna inte nöjt sig med att läsa Kråkprinsessan, utan även tagit sig igenom Glömskelunden och Snökupan.

Wow, alltså! Den fjärde och avslutande romanen i serien, Mellan raderna, är snart på gång. Kanske kommer vi att prata lite om den också i morgon kväll.

Åh, vad jag längtar!

IMG_3442Bilden är från Bokmässan i Göteborg i september förra året, och jag har lånat den från bloggen bokcirkel.se.

Att klottra i böcker

Jag är en sådan där som aldrig skulle komma på tanken att vika hundöron i de böcker jag läser. Inte heller antecknar jag i dem. Det borde jag kanske göra, åtminstone i recensionsböcker, men jag kan inte förmå mig. I den mån jag alls antecknar sker det i ett block.

Men nu sitter jag med blå märkpenna och ritar fula streck och pluppar i boken jag läser. Det är för sorgligt.

Jag gör det för att det ska bli rätt och bra. Det är provexemplaret av Mellan raderna, som jag fick i min hand i dag.

korrekturTrots att jag redigerat och läst och redigerat igen hittar jag saker som jag måste ändra. Än har jag inte hittat några korrfel, däremot en massa annat skräp som ska bort. Jag brukar aldrig ha några problem att bortse från själva berättelsen och läsa orden var för sig, men den här gången rycks jag med och får gång på gång tvinga mig att återvända till uppgiften som hökögd redaktör och korrekturläsare.

Jag hoppas att jag inte är ensam om att ryckas med av berättelsen. Det återstår att se. Efter helgen lägger jag beställning till tryckeriet och sedan är det bara att bestämma vilket datum den ska komma ut.

Nytt år – utan mål

Rubriken kanske låter lite pessimistisk, men för mig är den närmast som ljuv musik. När jag bestämde mig för att starta mitt förlag, Grim, lade jag upp en utgivningsplan för att slippa ha ett förlag med enbart en bok på sitt samvete. Planen föreskrev fem böcker på två år. På nyårsafton gick jag i mål med Mellan raderna, som blir den sjätte boken att ges ut på Grim förlag.

snokupancamillaomslagFörst kom Snökupan, i juni 2011, därefter var det stiltje fram till februari 2012 då jag stack mellan med ett bonusprojekt i form av min första e-bok, Och natten är lång och svår – Sången om Camilla. Det är en nyutgåva av min allra första roman, som gavs ut i mitten av åttiotalet. Jag ville testa om jag kunde klara av att göra e-bok själv eller om jag var tvungen att anlita proffs. Efter mycken möda och stort besvär lyckades jag. Och lite smart tycker jag nog att jag var eftersom jag skrev en liten lathund för hur jag hade gjort, i fall jag skulle få lust att göra fler e-böcker.

I april kkrakomslagom glomskeomslagmincayenneomslaga två första pocketböcker ut, Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare varit utgivna på annat förlag. Och i september var det dags för min katt att få sin egen bok, Cayenne – kryddpojken med bett. Nu, och endast här, kan avslöjas att boken egentligen skulle ha hetat Cayenne – PEPPARpojken med bett, men någonstans i något omslagsförslag blev det fel och så fick han bli en krydda i stället. Pepparpojken hade naturligtvis varit bättre, men jag har ingen att skylla på så det är bara att tugga i sig (om nu inte peppar varit så lömskt att tugga).

På nyårsafton blev jag alltså klar med Mellan raderna och i morgon ska jag skicka iväg en beställning på provtryck. Jag har nått utgivningsmålet jag satte upp med förlaget, och jag har nått det med råge. Det känns bra.

Och ännu bättre känns att jag inte har några nya mål uppsatta. Jag har planer, bland annat tre eller fyra e-böcker, först och främst av mina romaner, men sedan har jag även tänkt plocka ihop några av mina deckarnoveller till en trevlig liten samling. Och kanske några av mina mer allvarligt menade noveller till en annan samling.

Men mål har jag inga fler. Det är bara stressande att ha mål. För min del duger det gott med planer. Och sådana har jag gott om!

Försök till baksidestext

omslagJag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

God jul!

CIMG0182God jul och gott nytt år!

I väntan på tomten bakar jag saffransbiscotti och fortsätter högläsning av mitt manus. Jag hoppas bli klar med de sista sidorna i morgon. Sedan blir det ett par dagars ledighet då jag grottar ner mig i julklappsboken (PD James När döden kom till Pemberley) och lite julgodis (tyvärr en lågbudgetvariant eftersom min hovleverantör av godis hade stängt över jul). Snart är jag i mål med Mellan raderna. Mer än så varken kan eller vill jag begära. Jag kommer att sakna att vistas i min romankaraktär Boels närhet. Hon är nog den enda av mina huvudpersoner som jag verkligen tyckt om. De andra har jag mer varit fascinerade av.

Snart kommer snön, sägs det. En vit jul även i södra delarna av landet? Så vackert inbäddad av snö som min paviljong var för ett par år sedan vågar jag i alla fall inte hoppas på.

 

 

 

 

 

 

 

Slutet nått – allting gott

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.

 

Romanens baksida

bild(1)Jag har bara några få sidor kvar att redigera i manuset till min nästa roman, Mellan raderna. Å andra sidan kommer de här sista sidorna att ta lite tid eftersom det krävs en del fördjupning. Jag var inte riktigt färdigtänkt angående slutet när jag lät det gå till testläsare och lektörer, och de flesta var överens om att det behövdes lite mer.

På bilden syns tre versioner av manuset. Till vänster på bildskärmen är det aktuella, det som jag skriver in. Till höger är förra versionen, som jag lämnade till lektör och fick kommentarer på. Det har jag till hands för att kolla om det är något jag behöver ändra. Och nedanför skärmen har jag det pappersmanus som testläsarna fick och som jag utgår från när jag skriver in på nytt. Den här metoden är perfekt för mig, och även om den är ganska tidsödande finner jag ingen anledning att ändra mitt arbetssätt.

Efter redigeringen ska jag börja titta på det värsta av allt: baksidestexten. Det är lika svårt som viktigt att få till en bra baksidestext, och jag har inte ens börjat fila på en. Ska jag ha med ett stycke ur boken? Ska jag vara luddig, eller väldigt tydlig? Långrandig eller kortfattad?

Det är mycket att ta ställning till, och därefter ska allt formuleras på ett sätt som tilltalar de läsare som ser omslaget och blir nyfikna, vänder och läser på baksidan. I tider som dessa, när många köper sina böcker på nätet, hamnar baksidestexten som beskrivande text bredvid omslagsbilden i stället. Men den är fortfarande lika viktig.

Jag tror att jag stannar i redigeringen ett tag till. Det känns både roligare och tryggare.