En bunt recensioner

Jag har läst några böcker av egenutgivarkolleger och eftersom våra möjligheter att bli omnämnda i stora sammanhang är begränsade gäller det att stötta varandra och försöka nämna varandra i små sammanhang i stället. Små förresten, jag vet egentligen inget större sammanhang än internet. Fast då gäller det förstås att man har gott om besökare.

Första boken jag vill skriva några rader om är Desirée Fredlunds härliga feelgoodroman My, som författaren lät göra en inbunden version av och dela ut till läsvänner från norr till söder. Det går även att köpa en häftad upplaga av boken via nätbokhandel, utgiven av Desirées förlag Giggi Hill förlag.

My är en sådan där person som många av oss önskar att vi hade lite mer av inom oss. En sådan som vågar göra saker vi andra bara drömmer (mardrömmar) om. Hon flyttar in i ett hus på landet och snart börjar det hända saker. En polis blir en återkommande besökare hos My, han dyker upp både i tjänsten och frivilligt. Läsaren får vara med om både ålafiske, lammfödsel, en talande hund, spektakulära bokrecensioner och middagsbjudningar. Och romantik, en hel del romantik.

Romanen har ett bra driv, är svår att släppa (jag läste den samtidigt som jag lagade mat) och gör att man blir på gott humör. Den är inte trovärdig för fem öre och det är inte heller intentionen. Här erbjuds läsaren en stunds flykt från vardagen och det är bara att tacka och ta emot. Flera gånger under läsningen tänker jag på Marianne Cederwalls böcker om Hervor och Mirjam, det finns flera likheter.

Språkligt har boken sina brister, den hade mått bra av en rejäl omgång med en sträng redaktör. Förhoppningsvis får uppföljaren vara med om en sådan omgång: Desirée skriver på andra boken om My.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans (Berghem förlag) är så långt från feelgood man kan komma. Den handlar om en kvinna som förälskar sig och gifter sig med en amerikansk man, får barn och bosätter sig (tillfälligt) i USA i väntan på att mannen ska avsluta sin utbildning så att de kan flytta till Sverige.

Snart upptäcker hon att mannen inte alls tänker uppfylla sitt löfte. Hon inser också att kärleken är över, men det är inte bara att ta ut skilsmässa och flytta tillbaka till Sverige med sonen. Mannen har inga planer på att släppa varesig henne eller sonen.

Det är en otäck skildring av en människa som hamnar mitt emellan två länders lagstiftning, en rävsax som det är näst intill omöjligt att ta sig ur.

Jag hade stora problem att ta mig in i berättelsen. Den är skriven på ett mycket avskalat sätt, nästan helt utan dialog och gestaltning vilket gör att jag känner distans till huvudpersonen. När jag väntat i över hundra sidor på att berättelsen ska börja inser jag att jag är mitt i den. Den är skriven så här, det finns en avsikt med det avskalade och bara för att jag inte tycker om det behöver det inte vara fel.

Slutet av romanen är fruktansvärt spännande och jag blev tvungen att offra några timmars nattsömn för att nå sista sidan.

Precis som Desirée har Hanna givit ut boken på eget förlag. I Desirées fall önskade jag mig en redaktör, här saknas en korrekturläsare. Jag stör mig på den stora mängden avstavningsfel, ofta flera på varje sida. Att Hanna löst problemet med så kallade horungar, ensamstående korta rader överst på en sida, på ett ovanligt sätt ser jag snarast som lite gulligt, även om en och annan typograf säkert skulle vänt sig i sin grav.

Jakten på den perfekta puben är titeln på Kristina Svenssons bok (GML förlag). Det är en fartfylld skildring av författarens årslånga sejour i Wales, där hon arbetar, dricker ale och utforskar omgivningarna. Hennes namne, deckarförfattaren Kristina Ohlsson, vill att läsarna ska få mycket pang för pengarna. I Kristina Svenssons bok är det mycket ord, många upplevelser, anekdoter och ale för pengarna. Det är lättläst, vilket är lite problematiskt eftersom man snabbt slukar lite för många sidor och får sin hjärna sprängfylld med både värdefullt och värdelöst vetande.

Boken  är välskriven, rapp och humoristisk, och skulle jag önska mig något vore det en begränsning av flödet. Å andra sidan behöver man inte läsa mer än vad man klarar av på en kväll, även om boken inbjuder till det. Däremot är jag inte övertygad om att jag skulle vågat ta med mig boken som en reseguide – då är risken uppenbar att jag skulle hamnat helt vilse. Fast pubar finns det gott om så jag hade knappast riskerat att bli torrlagd även om jag hamnat på en helt annan pub än dem Kristina tipsar om.

Joanna Björkqvists debutroman Nära dig är utgiven på egna förlaget Ordvändan förlag. Det är en stillsam skildring av ett år i Sagas liv. Som nybliven mor får hon tre dagböcker av sin moster. Dagböckerna har skrivits av Sagas mamma, som dog när Saga var femton år, och skildrar första året i Sagas liv, från tre månaders ålder och framåt. Mötet med mamman, och sig själv som bebis, är först enbart sorgligt och tungt, men efterhand förstår Saga att hon och mamman hade mycket mer gemensamt än vad hon kunnat ana, och i de dagliga stunderna med dagboken hittar hon både lugn, styrka och goda råd.

Som sagt, det är en stillsam skildring, stundtals på gränsen till stillastående, men om man ger sig själv, och romanen, tid och tålamod är den väl värd det. För nyblivna mammor kan den säkert bli en ny bästa vän, och även pappor i motsvarande situation kan må bra av att läsa. Mycket mat är det på sidorna, mycket trivsel och värme, men svärtan finns som en  ton i bakgrunden och skapar nödvändig friktion. Det är bra språk och inte fler korrekturfel än vad som är acceptabelt.

Positiva ord om Snökupan

Desirée Fredlund, som själv är författare och bland annat har gett ut romanen My på eget förlag (Giggi Hill förlag), har läst Snökupan. Behovet av bekräftelse har därmed fått sig lite påfyllning. Jag har fått ganska mycket positiv respons på sistone, vilket får mig att lite skrämt fundera över om det snart är dags för en rejäl käftsmäll. Är det typiskt svenskt, detta att inte våga glädja sig fullt ut av rädsla för att bli straffad? Eller är det bara den del av mig som i likhet med åsnan Ior är en smula pessismist som tittar fram?

Hur som helst, jag gläds åt Desirées ord om Snökupan: