Redo för redaktör – igen

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!

Inplastad klassiker

Ni vet de där ljuden som får en att må dåligt. Naglar mot griffeltavla, frigolit mot fönster, metallskrapa mot trävägg … Så kände jag när jag fick senaste bokcirkelboken och tog på omslaget. Det var så där tjusigt matt. Ögat gillade det men fingrarna vägrade ta i boken. De spretade och blev som galna. Bort! Bort! signalerade de och jag insåg att jag var tvungen att göra något radikalt om jag skulle klara att hålla i boken utan att rysa av obehag.

Det fick bli en snabb inplastning. När plastpåsen var ditklistrad kom jag på att jag kunde ha använt bred tejp i stället men då var det för sent.

Alternativet var att riva bort omslaget och då är det trots allt bättre så här.

Nu är jag redo att se vad Madame Bovary har att säga mig.

På besök hos bokcirkelflickorna

I går var jag i Onsala i norra Halland för att prata om mina böcker, i synnerhet Kråkprinsessan, som bokcirkelflickorna hade läst. Det var första gången jag var inbjuden som gäst till en bokcirkel och det var precis så roligt, intressant och givande som jag hade hoppats och trott i förväg.

Vi var tolv runt bordet och alla var övervägande positiva till min roman, även om det fanns åsikter om att boken var lite tunn och att det var svårt att få grepp om huvudpersonen Solbritt.

Solbritt är en mycket speciell figur, på alla sätt. Inte minst för mig personligen, som hade henne i min närhet i tjugo år innan hon släppte taget och kom ut i bokform. Under alla år försökte jag hitta det rätta sättet att berätta hennes tragiska historia, utan att lyckas. Det var inte förrän jag bytte berättarperspektiv och lät henne själv berätta som det blev rätt. Berättelsen är stram och ordfattig, vilket kan tyckas vara märkligt med tanke på att jag säkert har tvåtusen manussidor liggande.

Omslag till originalutgåvan

Omslag till pocketutgåvan

Vi diskuterade även omslag och baksidestext, det senare bland det svåraste i hela processen, och en av tjejerna sa att hon aldrig skulle ha läst boken om hon bara gått efter baksidestexten. Nu blev hon ”tvingad” att läsa, och det var hon i efterhand glad för, men visst är det intressant att se hur just baksidestexten får oss att välja eller välja bort. Andra runt bordet tyckte att just baksidestexten var det som lockade.

När jag i höstas fick veta att jag skulle få vara med vid bokcirkelträffen bestämde jag mig för att försöka bli klar med min nya roman, Mellan raderna, till den här träffen. Jag hade egentligen ingen riktig plan för den, visste bara att den skulle komma ut någon gång under året, troligen framåt hösten, men nu blev det fart på mig.

Stundtals såg jag det hela som ett omöjligt uppdrag, men eftersom jag samtidigt gillar att jobba mot deadline var det stimulerande. Och det lyckades. För en vecka sedan fick jag böckerna levererade och därmed kunde jag ta med mig några stycken till Onsala.

Mellan raderna är den sista och avslutande delen i serien som inleddes med Kråkprinsessan. Några av bokcirkeldeltagarna hade läst de andra tre och speciellt en av tjejerna var så nyfiken på den nya boken att hon (mest på skämt) övervägde att köra hem direkt och läsa.

Nu är jag ganska skräckslagen inför det faktum att hon kan bli besviken. Även om jag själv tycker väldigt mycket om Mellan raderna är det inget som säger att någon annan ska göra det.

Sådana tvivel hör till författarlivet.

Men jag bär med mig minnet av bokcirkelträffen hemma hos Catrin i Onsala med stor tacksamhet.

Jag tackar Joanna, som var den som introducerade mina böcker i sin vänkrets, och Millan, som valde Kråkprinsessan till bokcirkelbok.

Tack för en fantastiskt trevlig kväll, alla ni andra också!

I stället för att regntjura

Jag hann precis bli klar med min kompostbehållare innan regnet kom. Men jag hann inte måla den innan nämnda regn föll. Således står den nu under en presenning och väntar på tre dagar utan regnrisk.

Både den och jag ser ut att få vänta ett tag. Men det finns annat jag kan ägna mig åt. Jag har samlat in synpunkter och lektörsutlåtanden om manuset till nästa roman, och snart är det dags att börja redigera och skriva om.

Innan dess vore det en god idé att göra klart det där lilla sista på kåserisamlingen om Cayenne. Omslaget, exempelvis, som finns i en slarvversion men måste göras på riktigt. Ett förord – och sista kapitlet, det som jag ett tag befarade skulle sluta riktigt sorgligt. Men Cayenne blev frisk och nu är han tillbaka i gammalt gott slag.

Jag har inte suttit många minuter vid datorn de senaste veckorna. Men i dag, när regnet strilade stillsamt utanför rutan, tog jag itu med omslaget och gjorde klart nästan allt utom baksidestexten (jag sparar det svåraste till sist). Förordet ska jag putsa lite mer på och sista kapitlet ska färdigställas i morgon, om det fortsätter regna.

Trots att jag harvat på i trädgården och byggt kompost och kämpat, var det först i dag, efter ett par timmar framför datorn, som jag kände att jag gjort lite nytta. Jag är nog en typisk kontorsråtta.

What you see is a goat

I går eftermiddag blev jag klar med mina pocketböcker och mejlade iväg de fyra filerna (två omslag, två inlagor) till tryckeriet för provtryck. Än har jag inte fått någon orderbekräftelse, men jag hoppas att allt är okej och att filerna jag skickat är okej.

Det gick betydligt fortare än beräknat att producera de båda böckerna. Texterna var klara sedan tidigare, men jag har gjort nya inlagor med de klassiska pocketmåtten 110 x 178 millimeter. Omslagen är också nya jämfört med originalutgåvan. Och så har jag korrekturläst och gjort enstaka justeringar i texterna.

När jag i höstas började förvandla min allra första roman till e-bok gick arbetet långsamt, och jag har under resans gång stött på en del tekniska problem. Den färdiga epub-filen ska köras genom ett program och godkännas, men när jag gjorde det fick jag felmeddelanden som jag inte förstod. När jag körde filen genom ett annat så kallat valideringsprogram fick jag beskedet att inga fel eller varningar kunde hittas.

Vad ska man tro?

När det här med att göra tidning och böcker på skärm var relativt nytt, och jag har varit i tidningsbranschen väldigt länge, fanns det ett begrepp: ”what you see is what you get”. Luttrad som man blir i alla branscher där det finns teknik inblandad, lät ramsan annorlunda när vi sade den: ”what you see is a goat”. Under en tid arbetade vi i ett italienskt system, där det drällde av getter. Det var en mardröm att jobba i detta system, som att ha händerna bakbundna och tvingas peka med hakan genom en glasruta, för att ge datorn kommando.

Att jobba i det program jag använt vid produktionen av pocketböckerna är en dröm. Vad jag ser på skärmen är vad jag får (alltså ingen get). Riktigt så är det inte med e-böcker. Det går inte att styra hur flödet på sidorna ser ut, jag har inte lyckats få till några avstavningar vilket gör att vissa rader har v-ä-l-d-i-g-t luftigt mellan orden. När jag kollat i andra e-böcker ser jag samma fenomen där.

Och jag har fortfarande inte lyckats publicera e-boken. Eller ens försöka. Men det beror på att avtalet från distributören inte kommit än. Det ligger på vd:ns bord och väntar på underskrift. Lite lustigt, tycker jag, att en elektronisk bok inte blir möjlig förrän ett analogt avtal gått den analoga vägen hem till mig.