Cayenneboken har landat

I går, precis tre månader innan Cayenne fyller tio år och boken om honom, Cayenne – kryddpojken med bett, har officiellt utgivningsdatum, kom böckerna hem till oss, förpackade i sex stora lådor och en mindre. Jag hade bråttom till jobbet och hade förberett mig för att snabbt transportera dem från gatan till huset genom att stå redo med min gula magasinkärra. ”Åh”, sade den ene postkillen imponerat, ”det var en fin kärra. Med gummihjul. Den kan du ha resten av livet”. Vi lastade hälften av lådorna på min kärra och resten på den som han plockade fram ur postbilen. Sedan drog vi kärrorna över den nylagda singeln fram till huset. Min kärra fungerade bäst på det mjuka underlaget. Fem minuter senare var jag på väg till jobbet.

Jag har alltid haft ett ganska osentimentalt förhållningssätt till mina böcker, som jag skrev i förra inlägget, därför blev jag en smula förvånad över att jag hyser så varma känslor för boken om Cayenne. Jag gillar att hålla i boken, titta på den, bläddra i den. Jag förmodar att det hänger ihop med att jag är väldigt förtjust i bokens huvudkaraktär, den lille tjocke drummeln som hängt med mig i snart tio år, och givit mig många skratt och tårar genom åren.

Drygt 700 böcker ligger i lådor på mitt verandagolv. För några månader sedan härbärgerade samma veranda 2000 pocketböcker. Det vore nog bra om de där böckerna snart bytte ägare, eftersom lagerutrymmet, en och en halv kubikmeter i ett lagerhotell, börjar bli fullt.

 

Tung litteratur

Alltså det här med böcker. När jag i veckan fick hem mina pocketböcker landade de på vägen utanför huset i 39 lådor. Jag lastade dem på en kärra och körde fram den till huset, lyfte dem därifrån och in. Ett par dagar senare flyttade jag 25 lådor till mitt lilla lagerutrymme.

Mycket bärande blev det. För skojs skull räknade jag ut hur många kilo jag lyft när jag flyttat lådorna hit och dit. Jag kände av det i ryggen och ville försäkra mig om att det fanns anledning till det ryggonda.

1780 kilo. Närmare två ton. Och då har jag inte räknat de sju lådor med gamla böcker som jag tog med till förbränningsstationen. De var betydligt tyngre, inbundna böcker väger alltid mer än pocket.

Snart börjar trädgårdssäsongen. Då byter jag boklådor mot säckar med gödsel och jord. De är i nästan samma viktklass som tung litteratur. Det gäller att hålla sig i form.

Postleveransstress

Böckerna anlände. På en pall, nästan mitt på vägen, eftersom chaufförens handtruck inte förmådde forcera en grusad infart. Där grusades min förhoppning om att slippa bära lådorna så långt.

Fast jag köpte en proffskärra, en transportkärra på två hjul med utfällbar hylla längst ner, i höstas. Den var ovärderlig när det gällde att snabbt flytta lådor från pall på vägen till veranda i huset.

Sedan fick jag lite ångest. Alla dessa lådor. Fyllda av böcker. Hur ska jag lyckas bli av med dem? En strategi behövs. Jag drog några djupa andetag när jag kommit till jobbet, och bestämde mig för att så snabbt som möjligt köra lådorna till lagret och bara behålla åtta lådor hemma. Dessa åtta lådor innehåller drygt fyrahundra böcker. Okej, fyrahundra böcker, det låter mycket. Då låter jag bli att tänka så. Jag tänker åtta lådor i stället. Åtta lådor, innehållande böcker, ska på olika sätt skingras. Ut ska de, bort. Somliga säljas, andra skänkas.

Åtta lådor. När de är tömda hämtar jag hem åtta lådor till och gör om proceduren. Pocketböcker har ett långt liv. Och jag har många böcker.

Den som väntar

Och här sitter jag och väntar. Mina tvåtusen pocketböcker har fortfarande inte kommit fram. Enligt min kontakt på tryckeriet ska de komma i dag (egentligen skulle de ha levererats förra veckan), men jag har inte sett till dem än. Så fort jag hör motorljud lystrar jag, men inga lastbilar verkar ha något ärende till min gata.

Nyss ringde det. Eftersom tankarna kretsar väldigt intensivt runt bokleveransen trodde jag för ett ögonblick att det var chauffören som ville tala om att han var på väg. Eller inte var på väg. Jag vet att det inte fungerar så. I stället kommer de körande, ringer på, om ingen är hemma lämnar de ett meddelande att de varit där och sedan kör de sin väg och kommer tillbaka en annan gång.

Ändå ville jag att det skulle vara chauffören som ringde. I stället var det från någon sorts nummerupplysning. Kvinnan som ringde ville uppdatera uppgifterna som de hade i sin katalog.

Om jag inte avbrutit henne gång på gång med mitt mantra: ”Jag är inte intresserad av att ha några uppgifter i katalogen, ni kan ta bort alla uppgifter i katalogen” skulle hennes samtal ha mynnat ut i erbjudandet att jag kan få ha kvar uppgifterna i katalogen, och sedan skulle det kommit en faktura på cirka 4.000 kronor för den beställda annonsen.

Nej tack. Däremot skulle jag inte ha emot en bokleverans. Rakt in på min grusade infart. Men det är väl att begära för mycket.

Stående på ett ben

Just nu känns det som om jag står på ett ben i väntan på … någonting. Eller ingenting.

Jag har skickat beställning till tryckeriet på pocketböckerna, jag har tillfälligt fått ge upp tanken på att förstå mig på tekniken bakom en epub-fil och överlåtit till expertis på distributören Elib att lösa det åt mig (men jag har en plan för hur jag i framtiden ska kunna åtgärda ”typsnitt som ligger och skräpar”).

Det finns ingenting i min agenda just nu. Egentligen finns det ingenting där förrän i april. Men så länge orkar jag inte stå på ett ben, så jag gör raskt om i planeringen. Flyttar fram produktionen av kåserisamlingen om Cayenne, inleder arbetet med inlagan redan nästa vecka och bestämmer samtidigt att det ska få ta tid att göra inlagan.

Men hur länge jag än segar och gnetar och petar lär jag inte kunna hålla på med den längre än till april, när jag egentligen skulle ha jobbat med den. Så då flyttar jag väl fram det fortsatta arbetet med mitt nästa romanmanus, Mellan raderna, några månader också och börjar skriva om det, med lektörsutlåtanden och kompisläsaråsikter att stödja mig mot.

Någon enstaka dag är det skönt att stå där på ett ben och sova (höns kan stå på ett ben och sova, grisar i motvind har för många ben att hålla reda på för att klara detta) men det får verkligen inte vara stiltje för länge.

Nå, jag kan alltid läsa medan jag väntar. Jag har några böcker som jag bytt till mig av andra egenutgivare. Ett par har jag läst ut, en har jag kommit till mitten av medan den sista ligger på tur. Jag återkommer med mina synpunkter och intryck.

En gris i motvind ger inte upp

I går var jag frustrerad. Jag fick inloggningsuppgifterna till eboksdistributören Elib redan tidigt på morgonen och vid niotiden satte jag mig för att ge mig i kast med att överföra Och natten är lång och svår till dem. Det gick inte. Epub-filen gick inte igenom, och jag fick inget felmeddelande som kunde tala om för mig var problemet låg.

Sedan försökte jag hela dagen, med nya program, med felsökning via google, med att klara mig på ett äpple till lunch (frustration gör mig oförmögen att äta). Till slut började det lossna. Jag hittade en informativ sida på internet, följde steg för steg och kände att jag var något på spåren.

Då tvingades jag avbryta för att åka till stan och ställa upp i ett pubquiz (ett trevligt avbrott). När jag kom hem igen hade jag fått svar på ett mejl till en teknikkunnig person som tittat på min fil och hittat felet. Jag hade inte angivit titel och författarnamn, vilket gav en varning i felsökningsprogrammet. Allvarligare var att jag inte skrivit in ISBN-nummer någonstans när jag konverterade från indesign-fil till epub-fil. Det gav en felmarkering. Han lovade göra det och returnera filen.

I dag testade jag att göra epub-fil av ett kapitel. Och fick för första gången tummen upp från felsökningsprogrammet. Nu tror jag att jag vet hur man gör ebok.

Och så har jag skickat beställning till Scandinavian Book på tvåtusen pocketböcker, tusen vardera av Kråkprinsessan och Glömskelunden. Jag fick provböckerna i går och gjorde några småjusteringar på omslaget. Om ett par veckor räknar jag med att ha dem.