Snökupan och att vifta bort Jante

Under den senaste veckan har min kollega i Egenutgivarna, Joanna Björkqvist, läst mina tre romaner Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Hon tog med sig dem, tillsammans med flera andra böcker, på semestern i Grekland. Jag blev lite nervös när jag fick veta att hon packat ner mina böcker. Tänk om hon inte gillar dem, tänk om hon tycker att de är jättetråkiga.

Det tyckte hon inte. Hon skrev fantastiskt fint om Kråkprinsessan, den första boken i serien, och dök sedan direkt in i Glömskelunden, och hade positiva saker att säga även om den.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, för det sitter alltid en liten jante på min axel och nyper mig i örat. Du ska inte tro att du är något!

I dag kom den tredje recension, om Snökupan. Då blev jag tvungen att sticka in näsan i magen på Cayenne och böla lite. Man kan faktiskt gråta av både det ena och det andra. Cayenne är van, jag gråter lika ofta av glädje som när jag är ledsen. Den här gången var det definitivt av glädje.

Snökupan har mest fått ganska bleka omdömen, även om det finns undantag. Men den allra första recensionen var negativ, recensenten tyckte att romanen var ytlig. Nästa recension var inne på samma spår och det räckte för att jag skulle tro på det och mer eller mindre avfärda de positiva reaktioner jag fick.

Men Joannas tankar kring Snökupan övertygade mig om att hon faktiskt gillar boken. Och jag sveper med en bestämd rörelse bort jante just i dag. Jag tror att jag är någonting. Jag vet att jag kan skriva och att jag är en bra författare.

Ni kan inte ana hur jobbigt det var att skriva det där. Jante står och flinar runt hörnet. Men det är okej att han håller mig på mattan, jag vill ju inte bli mallig.