Sorgbägare – arbetsprocessen

I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.

Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.

Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.

Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.

Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.

Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.

Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.

Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.

Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.

Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.

Omslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.

Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.

För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.

Manusblad på blöt resa

I veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.

 

Simultankapacitet

Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

Det där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Att inte vänta och vila

Mitt manus befinner sig just nu i Grekland. Jag har sett bilder från olivlunden där Joanna, min redaktör, sitter och läser och förhoppningsvis har synpunkter. En olivlund, det vore något att önska sig. Jag får hålla till godo med min lilla samling medelhavsväxter. Om trettio år kanske jag kan söka skugga under olivträdet. I alla fall om jag lägger mig ner och bara kräver skugga i ansiktet.

Medan manuset är utom räckhåll för mig har jag släppt det och tillfälligt (hoppas jag) tappat intresset för det. I stället är det nästa roman som pockar på uppmärksamhet och upptar mina tankar. Jag läser det material jag har, de anteckningar och försök till romaner jag skrev för trettio år sedan, och tänker på hur jag ska lägga upp berättelsen, vilka karaktärer jag ska ha med och på vilket sätt de ska få komma till tals. Det är spännande, på många sätt en av de allra roligaste delarna i hela processen (fast så brukar jag även säga om redigeringen förstås) och den här gången ska jag vara strängare mot mig själv och ha en färdig plan när jag slutligen sätter mig för att skriva.

Det finns inte mycket i materialet som jag kan använda rakt av, men jag hittar detaljer och viktiga tidsmarkörer. Jag ska tillbaka till nittonhundrasjuttiosex, så det kommer att bli en del bläddrande (digitalt sådant) i tidningsarkiv för att få veta vilka teveprogram som var populära, vilka låtar och så vidare. Deadline har jag ingen, inget datum för att börja skriva heller. Det får bli som det kan. Så fort jag är igång med skrivandet lär jag även hitta en lämplig deadline, eftersom jag gillar att jobba under viss press.

Tidigare har jag alltid varit ovillig att släppa in tankar och idéer medan jag fortfarande jobbar med ett annat manus. Jag har varit rädd för att bli för splittrad. Nu har jag funderingar på ytterligare ett annat manus; jag samlar material och skriver då och då ner när jag kommer på något som jag eventuellt kan ha nytta av.Jag tror att jag långsamt börjat inse att det här är mitt liv nu. Att skriva romaner är inte längre något jag måste pressa in i ständigt förändrade jobbscheman och därför måste vara disciplinerad nog att ta itu med ett projekt i taget. Det har snart gått nio månader sedan jag klev ut i friheten, lika vilsen som en nykläckt kyckling. Äntligen börjar den där kreativa sidan hos mig komma tillbaka, den som innebar en ständig ström av idéer. Välkommen, säger jag och fortsätter smida planer.

Redo för redaktör – igen

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!

Midsommar, Fridhem och manus

Oj! Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Midsommar har kommit och gått, en värmebölja har dragit in och nu sitter jag helt stilla och väntar på regn. SMHI har utfärdat varning – det kan komma stora mängder i natt och i morgon. Jag tror det när jag ser det, eller ännu hellre, hör det. Vaknar gärna i natt av ihållande regn. För att vara på den säkra sidan tänker jag plocka in dynor och annat som helst inte ska bli vått.

Jag var på Fridhems folkhögskola några dagar i månadsskiftet juni–juli, för att lära mig mer om grafisk design. Som det här med att göra skisser, exempelvis. Inte sätta sig vid datorn förrän det finns en idé, ett förslag. Och det förslaget ska vara ett av många, hastigt nedtecknade på papper.

Att våga lite mer, inte nödvändigt hålla mig innanför ramarna, är annat som jag fick med mig från Fridhem. Snart ska jag sätta mig med omslaget till Sorgbägare. Jag hann skissa på några förslag innan jag åkte hem, men eftersom bilden är given från början är det bara placeringen av titeln och författarnamnet som jag har att variera.

Innan jag åkte till Fridhem blev jag klar med rond två (eller tre?) i redigeringen av Sorgbägare. Sedan gjorde jag snabbt en epub-fil av manuset, för att kunna läsa det som e-bok i iPaden. Då kan jag göra markeringar och anteckningar om jag hittar något som behöver ändras, och jag får samtidigt känslan av att det är en bok jag läser och inte ett manus.

Jag trodde kanske inte att det skulle vara så väldigt mycket att anmärka på, tyckte nog att jag var hyfsat noggrann vid senaste rundan. Men när jag nu läst klart kan jag konstatera att det är markeringar på nästan varje sida. Ibland är det bara en kortfattad uppmaning: stryk, ibland är det förslag på omformulering och här och där ska jag flytta ett kommatecken.

När det är klart ska jag skriva ut manuset och skicka det till min redaktör, Joanna, som än en gång ska få ta sig an det. Förhoppningsvis är det inte jättestora förändringar som behövs, men jag räknar ändå med att det blir en hel del pyssel efter att hon sagt sitt. Kanske krävs ytterligare fördjupning, kanske hittar hon logiska luckor (jag har själv hittat flera stycken) och kanske får jag, precis som förra gången, små uppmuntrande anteckningar i marginalen här och där.

Det blir i alla fall några veckors ledighet från manuset. Jag tror att det är nyttigt för både mig och Sorgbägare.

 

Grovredigeringen klar

Äntligen har jag plockat upp mig själv från självföraktets och osäkerhetens djup och gjort klart grovredigeringen av Sorgbägare. Det innebär att jag har läst och tittat på Joannas (min eminenta redaktör) kommentarer och markeringar och gjort ändringar i manuset. Jag har följt hennes råd till kanske nittiofem procent vilket visar hur lika vi tänker och hur bra jag tycker att hon är. Det är bara manuset som suger då och då. Men som jag skrev senast, jag vet att det är en fas som de allra flesta författare går igenom och jag tror att den är både nyttig och nödvändig.

Mina manus är inte mer mångordiga än vad de färdiga böckerna är. Så ofta handlar det om att lägga till i stället för att stryka, när jag redigerar. Den här gången har jag strukit fem sidor (ett par korta meningslösa kapitel) och lagt till sex sidor. Det kommer antagligen att bli mer, fast bara marginellt, när jag efter helgen ska gå igenom manuset en gång till och fortsätta fördjupa där det behövs.

Den här gången har jag frångått mitt eget arbetssätt. Jag brukar bryta ner manuset i scener, skriva korta sammanfattningar och på ett överskådligt sätt se vilka avsnitt som driver berättelsen framåt och vilka som bara är utfyllnad. Nu får det bli sammanfattningar av kapitlen i stället. Men nästa gång jag skriver en roman ska jag 1) ha en bättre grundstruktur och 2) återgå till att nagelfara varje scen i ett tidigare skede.

Nu tar jag helg och kör till tippen med släpkärran fylld av grenar.

Ny runda med manuset

Manuset till min kommande roman, Sorgbägare, har varit hos redaktören. Joanna och jag satt i flera timmar och gick igenom manuset sida för sida. Vissa sidor hade inte en enda anteckning medan det på andra fanns massor av noteringar i marginalen. Men det var sannerligen inga marginella noteringar: Joanna är noggrann och hade hittat sådant som jag själv aldrig skulle ha sett. Hon hade analyserat och känt in texten, dykt ner på varje tveksamhet och gjorde mig bland annat uppmärksam på min överanvändning av vissa ord.

Det var verkligen otroligt lyxigt att få diskutera texten ingående med någon som läst den i det här skedet: när den ännu är formbar och möjlig att förbättra. Jag måste fördjupa vissa karaktärer, förstärka en del skeenden och plocka bort somligt som är ovidkommande för handlingen.

I dag satt jag med några sidor där Joanna tyckt att tempot kändes lågt. Jag strök lite här, strök lite där, lade till några ord men blev inte nöjd. Till slut gjorde jag det enda rätta: kasserade alltsammans. Den information som fanns kan jag förmedla med några få ord men långrandigheten ska läsarna slippa. Jag mindes hur det var i vintras när jag vissa dagar mer trampade vatten än skrev, och avsnitten som jag nu kastade bort var tydliga tecken på vattentrampning.

Jag redigerar långsamt, går igenom några sidor varje dag. Ibland läser jag om människor som redigerar hundratals sidor på ett par dagar, och jag tänker att en sådan författare är inte jag. Innerst inne vill jag hålla på med det här projektet i evigheter men jag hoppas bli klar innan dess.

När jag kommer till de riktigt tuffa partierna, som kräver mycket arbete, äter jag några godisgrisar och får ny energi. Ja, det är faktiskt små grishuvuden inbakade i de små karamellerna. Joanna visste antagligen att jag skulle behöva dem när hon köpte dem till mig under sitt besök i Kina.

Med sådant bränsle ser jag inte att någonting kan gå fel!

Äntligen dags för möte med redaktören

I morgon ska jag träffa min redaktör, Joanna, för att prata om manuset till min nya roman, Sorgbägare. Det ska bli otroligt spännande att höra vad hon tycker, och hur vi ska gå vidare för att göra manuset så bra som möjligt, och det är en enorm fördel att få mötas IRL i stället för enbart via mejl eller chatt. Jag är mycket förväntansfull och samtidigt lite ängslig. Några få hintar har jag fått om att det finns en del att jobba med.

Men jobba med det är vad jag vill. Jag står faktiskt inte ut med att inte ha ett manus att engagera mig i. Även om jag tror att jag ska njuta av livet, jobba i trädgården, äntligen röja i hus och förråd, träna, läsa massor och så vidare är den bistra sanningen att jag går omkring och är sur som en citron.

Varje morgon när jag vaknar tänker jag ”blomma, blomma” och försöker se mig själv som en kaxig (och söt) akleja, men det slutar alltid med att jag identifierar mig med frukterna på mitt citronträd. Så det ska verkligen bli skönt att få styrsel på tillvaron igen. Jag har andra skrivprojekt men vill inte påbörja dem innan jag är klar med Sorgbägare. Så nu laddar jag för redigering och fördjupning. Men inser att jag måste fortsätta träna mig i konsten att enbart existera.

 

Manuset på väg till redaktören

I dag skrev jag ut manusbunten till den nya romanen och skickade till min redaktör, Joanna. Ingen har läst manuset förut så det var mer än pirrigt att låta det vadderade kuvertet slinka ner i postens inlämningsfack för vidare färd några mil norrut.

Det har varit ett motsträvigt manus ända in i det sista. Mot slutet var det förstås mest annat än orden som lade sig i vägen. Tonern till laserskrivaren tog slut. Bubbelplastpåsen som jag köpte var för liten för manusbunten. Omslagspapperet som jag tänkte ersätta bubbelpåsen med räckte inte till. Det fick bli postens vadderade, färdigfrankerade påse till slut. Nu har jag tillfälligt släppt taget om min berättelse och tänker vara ledig några dagar. Trädgårdsarbete, kanske uppröjning i förrådet, skafferiet, garderober, skåp. Eller bara sitta i en skön fåtölj, läsa och vifta med tårna.

Tills Joanna har läst och skrivit noteringar i marginalen och vi har träffats och diskuterat och jag fått veta vad jag bör göra för att det ska bli en bra roman.

Det sista jag gjorde innan jag skrev ut och skickade var att läsa igenom manuset högt för mig själv. Först då föll de flesta bitar på plats. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa sina manus högt eftersom det är mycket lättare att höra felen än att se dem.

Och nu kan jag även avslöja titeln på min kommande roman. Sorgbägare. Den kommer ut på Grim förlag 29 november då den presenteras på en halländsk bokmässa i stadsbiblioteket i Halmstad.

Omslagsbild har jag hämtat från bildbyrån Shutterstock. Utifrån det ska omslaget byggas.