Vad vill du berätta?

I går ställdes jag för en näst intill existentiell fråga som vållade mig mycket huvudbry. Som jag tidigare berättat har skrivprocessen som ska leda fram till ny roman i slutet av november varit allt annat än enkel. Inte ens redigeringen har gått smärtfritt, vilket den vanligtvis gör. Och i går fick jag, som svar på en fråga jag ställde om manuset, en motfråga från Joanna, min redaktör: vad vill du ha sagt med din roman?

Jag satte mig med penna och block för att försöka besvara frågan. Ett halvt dygn senare har jag inte lyckats. Men jag tror att jag börjar närma mig svaret. Det är kort och kan tyckas nonchalant men är fullkomligt ärligt menat.

Ingenting.

Jag har, hur illa det än låter, inget budskap med mina romaner. Vad jag försöker göra är att ta ett litet utsnitt ur någons verklighet och vardag och skildra den som den är just där och då. Det finns liv före och det finns liv efter. Ibland kanske romanfigurerna lär sig något om sig själva, jag hoppas det men jag vet faktiskt inte eftersom de ibland döljer sanningen även för mig. Det har hänt att jag inte vetat vad romanen handlar om förrän jag läst den färdiga, tryckta versionen. Jaha? Okej, nu förstår jag varför hen gjorde si eller så.

En gång försökte jag i förväg bestämma mig för vad jag ville ha sagt, men det blev en annan roman med en annan inriktning. Jag är antagligen alldeles för släpphänt mot människorna som befolkar mina romaner. De går och jag följer efter. I längden är det antagligen en ohållbar väg. Bättre med struktur och kadaverdisciplin. Kom inte och tro att du får bestämma, du är för sjutton bara en papperskonstruktion!

I manuset till Sorgbägare måste jag fördjupa karaktärerna. Det visste jag redan innan jag lät Joanna nagelfara det, men det är ändå otroligt viktigt att någon annan talar om det för en så att jag vet att det är allvar. Svårigheten den här gången är att jag ska försöka förklara ett beteende som jag inte alls förstår. Det är det jag måste komma åt. Om jag lyckas kanske jag kan komma undan utan att besvara frågan vad jag vill med romanen, vad jag vill ha sagt.

Att man aldrig kan gömma undan sitt förflutna, att det alltid kommer i fatt? Och när det gör det måste man ta itu med det.

Eller vill jag bara berätta om några månader i Carolines liv, några månader som är omvälvande och inte helt enkla att hantera?

Uppladdning inför omstart

Det är drygt en vecka sedan jag var klar med första versionen av mitt nya manus. Jag lät det ligga i två dagar och läste sedan igenom det för första gången.

Det var ingen upplyftande läsning och jag är hård i de kommentarer jag skrivit i marginalen. Tunt, platt, skissartat. Dåligt, helt enkelt. Inte ens de enstaka meningar och formuleringar som jag, när jag skrev dem, tyckte att jag lyckats med fick mig att känna att det ändå fanns någonting positivt att bygga vidare på.

Så vad gör en stackars författare då? Förtvivlar? Kastar skiten och lovar att aldrig mer skriva? Tröstäter? Går ut i växthuset och tittar på de blommande rosmarinbuskarna och tänker att det ändå finns små ljusglimtar i tillvaron?

Tja, bortsett från det där med rosmarinen gör jag inget av de föreslagna åtgärderna. I stället biter jag ihop. Samlar mig. Tvingar bort de alltför negativa tankarna och laddar inför fortsättningen. I morgon börjar jag skriva om. Jag har tillverkat en manushållare att vila pappersutskriften på, för även om det manus jag har inte är bra kommer jag att utgå från det när jag skriver om.

Och så har jag börjat läsa en deckare av Elizabeth George. Hon var en av mina favoritförfattare för många år sedan. Men sedan började hennes romaner svälla och bli onödigt omfattande och det krävs tålamod för att orka igenom dem.

Ändå är det vad jag behöver nu. En roman som är helt olik min egen, till innehåll och kvalitet givetvis, men först och främst till mängden ord. Jag behöver läsa något av en författare med tålamodet att brodera ut sin text. Men risken är att jag hinner skriva klart andra versionen av min roman innan jag läst ut boken. Dels för att jag knaprar i mig den i små portioner och dels för att jag har en del recensionsböcker på ingång, och de måste gå före.

Jag börjar känna otåligheten, viljan att göra om och göra bättre, det där djävlar anamma som en författare måste ha för att orka när det är som tyngst.

I dag vilar jag, kollar Vasaloppet och går till gymmet i eftermiddag. Men i morgon kör jag!

Första versionen klar

Vad vore jag utan deadline? En halv människa, tror jag. Jag älskar projekt och jag älskar att sätta press på mig själv. Inom rimliga gränser, då. Mest älskar jag känslan av att bli klar i tid, hålla deadline.

Allt det där försvann när jag slutade jobba på tidningen. Där jobbade jag mot en tidsgräns varje kväll. Perfekt! Varje dag en ny produkt, den gamla kunde vi glömma, lägga till handlingarna.

Men det går att sätta upp deadline även utan att jobba på tidning. Jag bestämde att jag skulle bli klar med första versionen av min nya roman, som ska komma ut sista helgen i november, i slutet av februari. Ett tag verkade det omöjligt. Jag skrev varje dag men tyckte inte att jag kom någonstans. Ändå lades ord till ord och någon enstaka gång fick jag luft under vingarna och kände att det bar.

Och i dag nådde jag fram till slutet. Jag hade den här historien i mig även om jag inte visste om det när jag började skriva. Det blev inte den roman jag trodde att jag skulle skriva, den som tog avstamp i en dröm jag hade för många år sedan och inte kunde glömma. Kanske kommer de avsnitten inte ens att vara med i slutversionen. Troligen kommer de att vara det i någon form men inte alls på det sätt jag inbillade mig.

Jag gillar när berättelsen får eget liv. När den var väldigt nära slutet reste den sig och visade vem den var. Det blev ett par vändningar som jag inte hade anat tidigare. Jag litar på berättelsen i sådana lägen eftersom jag vet att det högst troligt är jag, eller mitt undermedvetna, som ligger bakom. Och som har bearbetat och jobbat i det tysta.

Nu ligger manushögen där, utskriven, och väntar på att läsas. Jag har inte läst igenom ens delar av manuset tidigare, och kommer säkert att både skämmas och förvånas. I början av mars börjar jag skriva om. Hoppas att nästa vecka går fort så att det snart blir mars!

Belöning för slitet

Semlan på bilden har inget med verkligheten att göra. Jag glömde fotografera den som jag åt.

Efter fyrtionio skrivdagar lossnade det äntligen. Jag har inga förhoppningar om att det kommer att vara så fram till slutet av manusskrivandet, men bara känslan av att ha en enda dag då det fungerar är värt de andra dagarnas slit.

Turen till Stockholm ”berövade” mig på två skrivdagar, men i går satte jag mig i tron att jag skulle kunna fortsätta utan vidare. Det gick inte. Jag kunde knappt få ur mig ett enda vettigt ord och missnöjet var stort. Det enda som räddade dagen var att jag gick till gymmet trots att jag inte hade lust, och att jag faktiskt bestämde mig för att inte acceptera att det var en skitdag. I stället beslöt jag mig för att förbereda mig inför dagens skrivpass genom att gå igenom vad som skulle hända i manuset. Vanligtvis söker jag mig fram, men det känns som om jag gjort det de övriga fyrtioåtta dagarna, med få undantag, så att få lite styrning i förväg var välkommet.

Det blev så mycket enklare! Jag trivs med att inte ha koll på varenda händelse och varenda vägskäl i romanen, men att ha en liten hum om riktningen underlättar onekligen. Att skriva detaljerade synopsis är inget för mig, inte heller att noggrant beskriva karaktärerna i förväg. Jag vet ju att de i ren protest blir precis tvärtom. Men att sätta mig framför datorn varje morgon och tänka att vi får väl se vad som händer i dag, är onekligen påfrestande.

En belöning var jag värd efter ett gott dagsverke. Det fick bli en semla. Fast egentligen var det belöning nog att känna mig nöjd. Semlan åt jag mest för att bygga på fettranden runt magen.

På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Sakta framåt – ord för ord

Jag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.

Dagliga noteringar sporrar

Ibland tar jag ett tag för att röja i förrådet. Märkligt nog hjälper det inte. Prylar och skräp blandar sig och kryper tillbaka på sina platser och så får jag ge mig på det efter några månader igen. Senaste gången jag röjde hittade jag en gammal kalender med kattmotiv. Jag satte mig att bläddra i den och då hittade jag korta noteringar från den period då jag skrev slutversionen av Kråkprinsessan. Så här i efterhand var det väldigt trevligt att läsa om hur jag tänkte då och vad jag kände.

Men att skriva dagbok är på något sätt ett passerat stadium för mig. Jag ha försökt många gånger och jag önskar verkligen att jag kunde ta mig tiden att med några korta meningar summera den gångna dagen. I somras gav jag mig på att skriva sommardagbok. Tre månader: hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Ibland satt jag tre veckor senare och försökte minnas någon liten detalj från varje dag. Någon gång i augusti lade jag ner ambitionerna.

Och ändå … När jag började skriva mitt nya manus kollade jag efter varje skrivpass hur mycket jag hade klämt ur mig (det är så det känns, som att mödosamt klämma ut pastej ur en tub som är motsträvig) och skrev ner på en lapp. Sedan insåg jag att den där lappen inte skulle bli liggande på skrivbordet speciellt länge så jag skrev in värdet i det digitala anteckningsblocket i stället. Det funkar fint! Tar högst en minut att sammanfatta textlängd, känsla och eventuellt någon liten fundering om fortsättningen; en bra avrundning på passet. Och får mig att minnas hur det kändes, om jag får för mig att jag ska skriva en ny roman någon gång. Seegt.

När jag är klar med råmanus och ska börja redigera ska jag starta en ny skrivdagbok. Med enbart jubelutrop. Jag älskar att redigera!

Ny roman i datorn

Jag bestämde mig för att låta 18 november vara startdatum för att skriva min nya roman. Men den senaste tiden har marken under mig börjat gunga allt mer och jag har fått hoppa från tuva till tuva för att, åtminstone tillfälligt, få lite fast mark under fötterna.

Det var således hög tid att skapa en mening i tillvaron. Hög tid att komma igång med skrivandet igen. Och skrivande för mig handlar om en enda sak – romaner. Det hjälper inte att skriva en novell, ett blogginlägg, krönika eller en recension, det är inte förrän jag omger mig med ett romanprojekt som jag verkligen s-k-r-i-v-e-r.

Så igår smög jag igång min nya roman. Jag har tänkt på den ganska länge. Antecknat, pratat in korta skumma röstmemon, kopierat, klippt ut och klistrat in artiklar i min digitala anteckningsbok och gjort vad jag kunnat för att förbereda mig. När tankarna inte ville längre begrep jag att det enda sättet att komma vidare var att skriva mig in i berättelsen.

Jag har en riktning, några personer vars konturer jag nätt och jämnt kan skönja, en tänkbar miljö och möjligen ett berättarperspektiv. Det är allt. Resten är upp till mig att hitta när jag börjar skriva.

Det blev ett par timmar och några få tusen tecken första dagen. Kändes inte speciellt bra men det var i alla fall en början. I dag blev det ytterligare några tusen tecken, nästan dubbelt så många som i går. Och jag känner hur tankarna sätter igång, det ena ger det andra och plötsligt finns det liv i processen. Anteckningar i marginalen, en tydlig framåtrörelse.

Jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att det kommer att bli svårt att föra den här berättelsen i land. Och har tillräckligt många romaner bakom mig för att veta att jag klarar det.

Marken under mina fötter gungar inte längre. Jag är räddad.

Vandring i regnet

Jag hade precis testat min nya tvättmaskin, hängt ut tvätten och gjort mig redo för en promenad. Då började det givetvis regna och jag fick snabbt plocka in tvätten och hänga den i badrummet. Jag hade faktiskt tänkt ge upp tanken på promenad också, men besinnade.

Efter att ha letat en stund hittade jag till slut regnbyxorna och gav mig av. Jag höll hyfsat promenadtempo, under tio minuter per kilometer, men fick inte igång tankarna i den riktning jag önskade.

Efter ett par kilometer mötte jag en man och därmed också en av personerna i min kommande roman.

Naturligtvis kommer jag inte att skriva om honom. Hur skulle jag kunna det, jag vet inte ens vem han är. Men det fanns något hos honom, frisyren kanske, som passade in och knuffade igång fantasin.

Medan jag gick insåg jag att jag den här gången kanske måste göra något som jag aldrig prövat tidigare. Eller – jag har prövat och misslyckats. Men jag känner att jag nog måste lära känna personerna innan jag börjar skriva. Sist jag försökte var med Monika i Glömskelunden. Hon gjorde uppror mot varenda egenskap jag tilldelat henne, och vägrade se ut som jag bestämt.

Vi får se om det lyckas bättre den här gången.

En annan sak som jag måste ha klart för mig innan skrivarbetet börjar är vilka huvudspår och sidospår som ska ingå. Berättarperspektivet har jag också börjat smaka på. Jag tvekar mellan två ytterligheter: å ena sidan skriva i jag-form och komma huvudpersonen riktigt nära, å andra sidan vara den allvetande berättaren och kunna kliva in och ut ur de olika karaktärernas huvuden.

Jag höll mig torr och varm under vandringen och tänkte att tajmingen kunde ha varit sämre. Jag kunde ha varit fem minuter snabbare att komma iväg. Då hade tvätten hängt ute och blivit smutsig i regnet, och jag hade varken haft regnbyxor eller kapuschong till jackan. Ibland har man tur!

Ett år av (magiskt) tänkande

När jag nu är klar med alla de projekt jag sjösatt de senaste två åren har jag tänkt mig ett år av (magiskt) tänkande. Jag vet inte om det blir fler romaner, sådant kan man aldrig veta, men jag hoppas förstås. En synnerligen vag idé finns och en lika vag plan att kunna börja skriva om ett år.

Tills dess ska jag samla pusselbitar. Och tänka. Det är i skarven, när allt är möjligt och ingenting är tvång, som inspirationen sticker upp. Jag tycker om alla faser i den process en roman är, från ögonblicket då jag får den allra första idén tills stunden då jag fått bekräftelse från tryckeriet på att de tagit emot mitt material och inom ett par veckor ska förvandla det till böcker.

Men kanske är det den fas som nu ligger framför mig som jag ändå är allra mest förtjust i. Just nu känns det så.

Medan jag tänker och iakttar min omgivning på jakt efter pusselbitar ska jag, när den tiden är, odla min trädgård, och njuta av livet.

En och annan e-bok blir det naturligtvis också, så jag måste snart beställa nya ISBN-nummer från KB. Jag som skämdes när jag drämde till med en beställning på tio stycken för ett par år sedan.