Att tackla kritiken

Om man är publicerad författare utsätter man sig för risken att få sina böcker mosade och nerspydda. Samtidigt finns möjligheten att få de allra vackraste lovorden över samma böcker.

Jag har aldrig blivit riktigt sågad för någon av mina böcker. Den allra första kom ut för första gången i mitten av 1980-talet och då var det vanligt att böcker av okända författare recenserades i dagstidningar. Det blev nog närmare tjugo recensioner. Några var positiva, andra var neutrala och några mer skeptiska. Men riktigt nersablad blev jag inte.

Det blev jag inte heller för någon av de kommande böckerna. Lite sval kritik, eller lågt betyg på Boktipset-sajten, är vad jag kunnat hitta. Men i går kväll hittade jag en sajt där Snökupan fick sig en riktig uppkastning. Mannen som läst tyckte att den var fantastiskt löjligt skriven, av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang.

 

Först log jag lite åt råsopen. Sedan kände jag hur den bet sig fast, på ett helt annat sätt än alla de positiva omdömen boken fått. Hur kommer det sig?

Varför är det lättare att fästa sig vid negativ kritik? Lättare att tro på? När jag får positiv kritik blir jag väldigt glad. En stund. Sedan tänker jag att de säkert säger/skriver så för att vara snälla. Inte kan de mena det? Att det jag skriver skulle vara så bra att det berört dem? Är det inte snarare skrivet av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang?

Camilla Läckberg får nästan dagligen utstå vass kritik. Hur tacklar hon det? När den drabbar henne sker det inte precis i det tysta. Leif GW uttryckte något förklenande om hennes språkbehandling och blev det stora tidningsrubriker. Hon svarade med att ge honom en prenumeration på den hästtidning han jämförde hennes språk med. Men nog måste det svida ibland. Trots att hon har miljontals positiva läsare.

Simona Ahrnstedt får också ta emot en del rätt negativa omdömen om sina böcker. Hon lägger ut allt på sin hemsida, vilket jag tycker är starkt. Kanske gör det mindre ont om det negativa kommer fram i ljuset och kan ventileras och vridas på av fler? Påverkar kritiken henne? Ger hon kritikerna rätt? Blir hon förminskad av de vassa orden? Mer än hon lyfts av de positiva?

Jag tycker att negativ kritik kan vara positiv ibland. Om den är väl underbyggd. Då kan det finnas mycket att fundera på, att lära sig av och faktiskt ha stor nytta av. Men en enstaka mening, som den om Snökupan, ger bara en sur eftersmak. På vilket sätt var boken löjligt skriven? Var det för att läsaren inte förstått den och uttryckte sin ilska över det? Blev han ”tvingad” att läsa av någon som rekommenderat den, och när den inte levde upp till förväntningarna blev han förbannad? Jag hade gärna velat ha en förklaring, så jag hade haft något att förhålla mig till. Något jag kanske kunde tänkt på nästa gång jag skriver en roman.

Men samtidigt vet jag att när boken är tryckt och distribuerad är den inte längre min. Då lever den sitt eget liv och det är upp till och var och en att tolka den hur som helst.

Det är inte alltid roligt. I synnerhet om man vill vara författare och har mer vilja än talang.

 

 

Mål för mållösa

En dag i februari när jag var ute och gick kom jag på vilket kommersiellt mål jag skulle ha med mitt författarskap. Jag skulle sälja böcker för minst hundra kronor om dagen. Det borde inte vara omöjligt, även om jag är sämre än sämst på att marknadsföra dem och mig. Jag har dessutom satt ett lågt f-pris på samtliga mina böcker, varför det inte blir så många kronor för varje såld bok.

Vid det laget var det ännu en månad kvar innan senaste romanen, Mellan raderna, skulle komma ut, men jag hade redan i början av januari inlett Grim förlags e-bokssatsning (min debutroman Och natten är lång och svår kom som e-bok ett år tidigare) genom att ge ut en första novellsamling om tre noveller (Systrarna Jönsson och två till). Den följdes av ytterligare en samling (Stendöd i Prag och lite till) och därefter var jag redo att ge ut Kråkprinsessan som e-bok. Det var i början av februari och då kom också kommersen igång. Bara ett fåtal köpte boken, men desto fler laddade ner den via bibliotek. Vilken trevlig sysselsättning, att logga in på Elib och kolla försäljningsloggen!

Snart hade jag konverterat även Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett till epub-fil, och även producerat en tredje novellsamling, Midsommarnattsdrömmen och ännu mer. När Mellan raderna kom ut, 25 mars, var även e-boksversionen ute till försäljning och utlån.

Så att formulera min ekonomiska målbild var inte helt orealistiskt. För säkerhets skull lade jag även till ett delmål: att inte nolla.

Nu har det gått några månader och jag kan konstatera att jag HAR nollat. Inte bara en dag utan flera. Statistiken ser för tillfället riktigt sorglig ut och för att ytterligare gnugga in salt i mina sår räknade jag ihop hur mycket jag sålt för under de veckor som gått sedan jag formulerade målet.

Det är nitton hela veckor (plus fyra dagar, då jag sammanlagt sålde för 879 kronor) och med ett litet leende inser jag att jag i alla fall är bra på att formulera mål. Under de här nitton veckorna har jag i genomsnitt sålt för 101 kronor om dagen och ligger alltså på plus! Jag är medveten om att det inte behövs mer än ett par veckor till för att jag ska hamna efter i statistiken, men jag valde att kolla just nu, eller hur?

För att vara på den säkra sidan, jag är inte en sådan som vill sätta orealistiska mål utan vill verkligen att de ska vara både möjliga och troliga att uppnå, har jag bestämt att det här målet inte behöver uppnås med en gång utan kan ses långsiktigt.

Så nu är mitt primära mål att inte nolla. Därför: kom igen! Gå in och låna mina e-böcker! (Låna gärna Anna Maria Schymans Skönt förvirrad kvinna samtidigt! Det är Grim förlags första utgivna bok av en annan författare än mig själv. Snart kommer det en till!) Eller köp dem billigt hos någon av nätbokhandlarna! Ni vill väl inte att jag ska gå som en nolla genom livet!

 

Snart är det höst!

Knappt har våren gjort entré förrän hösten gör sig gällande. I alla fall på bokfronten. Jag fick hem bokförlaget Forums höstkatalog i dag. Det är alltid lika spännande att bläddra och se om det finns något jag vill läsa.

Omslagsbilden till katalogen är hämtad, och modifierad, från en romantisk och humoristisk feelgood-roman, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, upptäcker jag när jag vänder upp första uppslaget i katalogen. Det är Katarina Bivald, debutant, som skrivit denna feelgood, om en brevväxling mellan två kvinnor ur olika generationer och från olika delar av världen.

Camilla Läckberg har ingen ny bok på gång. Däremot är det tio år sedan hennes första roman kom ut. Därför har förlaget svängt ihop en jubileumsbok om hennes resa mot ära och berömmelse. En tidigare publicerad kortroman, tre noveller, ett omfattande reportage samt Läckbergs deckarskola och inlägg från bloggen (nerlagd sedan många år, så vitt jag vet) är ingredienserna i boken.

Amanda Hellberg ger ut en bok som heter Snögloben. När jag skulle sätta titeln till Snökupan var jag lite inne på både Snögloben och Snökulan, men jag fastnade för kupa. Annars hade jag nog blivit förnärmad för att någon ”stulit” min romantitel. Jag har aldrig tänkt på det förut, men det är nog mer personligt än vad man tror, det där med romantitlar.

En av mina favoriter, Stephen Booth, återkommer med tolfte delen i sin serie om Ben Cooper och Diane Fry. Det räcker att läsa den korta presentationstexten om Redan död för att sucka djupt. Den kommer i november, och det är långt dit! Och jag är redan irriterad på Diane. Nu får hon snart ta och skärpa till sig!!!

Bakslag för våren

Det är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.

På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.

Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.

Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.

I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.

Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.

Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.

Skrivet om Mellan raderna

Min nya roman, Mellan raderna, kommer ut om en månad. Men redan nu finns det några få utvalda som läser/har läst romanen. En av dem är Joanna Björkqvist, som skrivit mycket fint om mina tidigare romaner. Hon tog med sig allihop när hon, tillsammans med familjen, åkte till Grekland förra året. Jag fick nästan hjärnblödning när jag hörde det. Släpa med sig böcker av en totalt okänd författare; tänk om hon inte gillade dem!

Men det gjorde hon. Läs vad hon skrev om böckerna här, här och här!

För några veckor sedan var jag inbjuden till bokcirkeln som Joanna startade för tio år sedan. Deltagarna hade läst Kråkprinsessan. Och några av dem hade inte nöjt sig med den utan läst även Glömskelunden och Snökupan, som alla är delar i en löst sammansatt serie. I hemlighet hade jag kämpat för att hinna få sista delen i serien, Mellan raderna, klar så att jag kunde ta den med mig. Jag hann och fick den från tryckeriet några dagar före bokcirkelträffen.

Även den här gången tog Joanna min bok med sig på en semestertripp. Men nu kände jag mig lite tryggare. Dessutom hade jag fått rapport att en i bokcirkelgänget redan läst ut boken, på bara ett par dagar, och gillat den.

Så här fint skriver Joanna om Mellan raderna. Visst är det härligt att få sådana ord med sig när boken nu ska ut till allmän beskådan.

Det är fyra veckor kvar tills den kommer ut, men det går redan nu att bevaka titeln på bland annat Adlibris och Bokus, för att slå till när den är på banan. Ett smakprov ur boken hittar du här.

Ett annat alternativ är att mejla info@grimforlag.se och köpa den direkt från förlaget.

Spännande möte

I morgon kväll ska jag träffa ett gäng bokcirkelflickor som har läst min roman Kråkprinsessan. Jag är både förväntansfull och lite nervös inför mötet, men mest är jag tacksam över att de velat läsa något som jag har skrivit. Av förhandsrapporter har jag fått veta att några av deltagarna inte nöjt sig med att läsa Kråkprinsessan, utan även tagit sig igenom Glömskelunden och Snökupan.

Wow, alltså! Den fjärde och avslutande romanen i serien, Mellan raderna, är snart på gång. Kanske kommer vi att prata lite om den också i morgon kväll.

Åh, vad jag längtar!

Bilden är från Bokmässan i Göteborg i september förra året, och jag har lånat den från bloggen bokcirkel.se.

Nytt år – utan mål

Rubriken kanske låter lite pessimistisk, men för mig är den närmast som ljuv musik. När jag bestämde mig för att starta mitt förlag, Grim, lade jag upp en utgivningsplan för att slippa ha ett förlag med enbart en bok på sitt samvete. Planen föreskrev fem böcker på två år. På nyårsafton gick jag i mål med Mellan raderna, som blir den sjätte boken att ges ut på Grim förlag.

Först kom Snökupan, i juni 2011, därefter var det stiltje fram till februari 2012 då jag stack mellan med ett bonusprojekt i form av min första e-bok, Och natten är lång och svår – Sången om Camilla. Det är en nyutgåva av min allra första roman, som gavs ut i mitten av åttiotalet. Jag ville testa om jag kunde klara av att göra e-bok själv eller om jag var tvungen att anlita proffs. Efter mycken möda och stort besvär lyckades jag. Och lite smart tycker jag nog att jag var eftersom jag skrev en liten lathund för hur jag hade gjort, i fall jag skulle få lust att göra fler e-böcker.

I april kom mina två första pocketböcker ut, Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare varit utgivna på annat förlag. Och i september var det dags för min katt att få sin egen bok, Cayenne – kryddpojken med bett. Nu, och endast här, kan avslöjas att boken egentligen skulle ha hetat Cayenne – PEPPARpojken med bett, men någonstans i något omslagsförslag blev det fel och så fick han bli en krydda i stället. Pepparpojken hade naturligtvis varit bättre, men jag har ingen att skylla på så det är bara att tugga i sig (om nu inte peppar varit så lömskt att tugga).

På nyårsafton blev jag alltså klar med Mellan raderna och i morgon ska jag skicka iväg en beställning på provtryck. Jag har nått utgivningsmålet jag satte upp med förlaget, och jag har nått det med råge. Det känns bra.

Och ännu bättre känns att jag inte har några nya mål uppsatta. Jag har planer, bland annat tre eller fyra e-böcker, först och främst av mina romaner, men sedan har jag även tänkt plocka ihop några av mina deckarnoveller till en trevlig liten samling. Och kanske några av mina mer allvarligt menade noveller till en annan samling.

Men mål har jag inga fler. Det är bara stressande att ha mål. För min del duger det gott med planer. Och sådana har jag gott om!

Försök till baksidestext

Jag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

Slutet nått – allting gott

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.

 

BTJ och urvalsprocessen

När biblioteken bestämmer vilka böcker som ska köpas in sker det ofta med hjälp av ett inköpshäfte och en lista som Bibliotekstjänst (BTJ) skickar ut ungefär varannan vecka. I häftet står kortfattade lektörsomdömen som är till hjälp i urvalet. Självklart finns det böcker som inte behöver någon närmare presentation i  häftet, de förväntade storsäljarna exempelvis, som det bildas oändliga låneköer till.

Men för de mer okända författarna som ofta kommer ut på mindre förlag, är det viktigt att komma med i BTJ:s lista, helst med ett positivt omdöme som kan locka inköparna på landets bibliotek. Biblioteken är ofta den största kunden hos småförlagen, inte minst hos egenutgivare, därför är BTJ en verklig maktfaktor.

När jag gav ut min första bok på eget förlag, Snökupan, för drygt ett år sedan, skickade jag den till BTJ cirka två månader före officiellt släppdatum, 1 juni. Den kom med i listan som gick ut i mitten av juni så där kände jag mig framgångsrik och lyckad.

Ännu mer lyckad kände jag mig under de fem veckor samma sommar som det kom in beställningar varje dag. Sedan tvärdog det. Men det var kul så länge det varade.

I våras kom pocketutgåvorna av Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare givits ut av Ord & Visor förlag. Jättesmidigt, tänkte jag, att det redan finns lektörsomdömen på dessa och sände iväg böckerna i god tid för att de skulle kunna komma med i listan lagom till utgivningsdatum. Men det var bara den ena som dök upp i någon beställningslista. Den andra hade sålt för dåligt i originalutgåvan och ratades därmed.

Ännu en lärdom att lägga till övriga i den här branschen. Man måste sälja mycket för att kunna sälja mer. Ganska logiskt men samtidigt lite av moment 22.

Min senaste bok, Cayenne – kryddpojken med bett, kom ut 15 september. Men jag hade den i min hand redan före midsommar. Blixtsnabbt norpade jag två böcker ur första kartongen och skickade till BTJ. Mycket belåten med att vara ute i så god tid.

Fast nu är det snart mitt i oktober och det har fortfarande inte kommit något lektörsutlåtande av boken, så i eftermiddags ringde jag till BTJ.

Det visar sig att den inte skickats till någon lektör. Jag väntar på telefonbesked om varför. Mina tidigare böcker har fått bedömningar,  kåserisamlingar av andra författare har fått bedömningar, så jag utgår från att det hela är  ett missförstånd.

Men säker kan jag inte vara. En kollega ringde till BTJ angående sin senaste bok och fick besked att de kastat de två recensionsexemplar hon skickat och att den inte skulle recenseras eftersom de ansåg att hennes tidigare bok inte höll måttet . Men kollegan är envis och gav sig inte. Hon skickade en ny bok och fick till slut en bedömning av sin bok. En positiv sådan.

Jag tänker inte heller ge mig, om det nu visar sig att det gjorts en urvalsprocess där min Cayennebok gått bort.