Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.

Fascination x två

I dag fick jag hem sandblandad jord som jag ska ha som underlag till en blomsteräng. Jag har beställt och fått fröer som ska passa till tio kvadratmeter kalkfattig torräng, och i eftermiddags kom kranbilen för att tippa av jorden. Varje gång det kommer en stor kranbil vars skopa är fjärrstyrd blir jag grymt imponerad. Vilken precision! Till synes utan minsta problem lades jorden i små högar och jämnades ut, knappt en tesked jord hamnade utanför den grop som grävts för ängsprojektet. Jag stod kvar och glodde tills arbetet var gjort, oförmögen att flytta mig av ren fascination.

Sedan körde jag till affären för att handla, och då blev jag fascinerad igen, fast av helt andra skäl. I mina trakter av världen har det varit tre hyfsat varma dagar, men i dag har vinden varit kylig och solen hållit sig borta. Trots detta har många bestämt att nu är det sommar, nu är det varmt och nu är det dags att vara barfota i sandaler och vadlånga byxor. Vad händer om det blir ännu kallare? (Blåfrusna fötter?) Eller när det blir varmare. Vad händer när det verkligen blir sommar? Då är alla möjligheter att klä sig svalare redan uttömda. Vid en temperatur på knappt tolv grader. Jag blir lika fascinerad varje vår när jag ser folk gå lättklädda under riktigt kyliga vårdagar, bara för att det varit sol och varmt ett par dagar.

Men det är väl så: vi svenskar längtar så intensivt efter sol och värme att vi försöker tvinga fram den med hjälp av sandaler och shorts.