Redan död – Stephen Booth/recension

Stephen Booth: Redan död Översättning: Carla Wiberg (Minotaur). Recensionen tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Syndafloden har drabbat Edendale. Det är en av de regnigaste somrarna på mycket länge och hela byn med dess omgivningar hotas av översvämning. I ett vanligtvis grunt dike hittas en död man drunknad, han har underliga märken på kroppen och kläderna ligger prydligt hopvikta en bit bort.

Eftersom Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid, efter den traumatiska händelsen då hans blivande fru förolyckades i en brand, tvingas kriminalinspektör Diane Fry än en gång återvända till den lilla hålan som  hon avskyr så mycket. I vanliga fall är hon ofta irriterad på blotta närvaron av Cooper, men nu när han inte är där upptäcker hon motvilligt att hon saknar hans åsikter och kunskaper.

Kollegerna är oroliga för honom och försöker ta kontakt men han håller sig för sig själv och undviker i möjligaste mån andra människor. Han har sin egen agenda, ett farligt hämndbegär som kan förstöra både hans karriär och liv.

Stephen Booths senaste roman om Cooper och Fry, Redan död, är en regnvåt och dyster historia, i vanlig ordning skickligt skriven och intressant. Och precis som brukligt när det gäller Booth låter han inte slutet av romanen bli den försoning och ljusning man så innerligt hoppas på. I tidigare böcker har jag mest oroat mig för Diane Fry, som jag inte kan minnas har tänkt en enda lycklig tanke i någon av de tidigare tolv romanerna, och troligen inte kommer att göra det i nästkommande heller, men nu är jag mer orolig för Ben Cooper. Vilket innebär att jag otåligt stampar med foten i väntan på nummer fjorton i serien.

Det är personskildringen och miljöerna som är den stora behållningen i Booths romaner. Men även det faktum att intrigerna är både mänskliga och vardagliga: här handlar det inte om utstuderade mord utförda av blodtörstiga psykopater utan mer om olyckliga omständigheter, gör böckerna mer läsvärda än det mesta i genren.

Snart är det höst!

Knappt har våren gjort entré förrän hösten gör sig gällande. I alla fall på bokfronten. Jag fick hem bokförlaget Forums höstkatalog i dag. Det är alltid lika spännande att bläddra och se om det finns något jag vill läsa.

Omslagsbilden till katalogen är hämtad, och modifierad, från en romantisk och humoristisk feelgood-roman, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, upptäcker jag när jag vänder upp första uppslaget i katalogen. Det är Katarina Bivald, debutant, som skrivit denna feelgood, om en brevväxling mellan två kvinnor ur olika generationer och från olika delar av världen.

Camilla Läckberg har ingen ny bok på gång. Däremot är det tio år sedan hennes första roman kom ut. Därför har förlaget svängt ihop en jubileumsbok om hennes resa mot ära och berömmelse. En tidigare publicerad kortroman, tre noveller, ett omfattande reportage samt Läckbergs deckarskola och inlägg från bloggen (nerlagd sedan många år, så vitt jag vet) är ingredienserna i boken.

Amanda Hellberg ger ut en bok som heter Snögloben. När jag skulle sätta titeln till Snökupan var jag lite inne på både Snögloben och Snökulan, men jag fastnade för kupa. Annars hade jag nog blivit förnärmad för att någon ”stulit” min romantitel. Jag har aldrig tänkt på det förut, men det är nog mer personligt än vad man tror, det där med romantitlar.

En av mina favoriter, Stephen Booth, återkommer med tolfte delen i sin serie om Ben Cooper och Diane Fry. Det räcker att läsa den korta presentationstexten om Redan död för att sucka djupt. Den kommer i november, och det är långt dit! Och jag är redan irriterad på Diane. Nu får hon snart ta och skärpa till sig!!!

Stephen Booth: Död och begraven – recension

Stephen Booth: Död och begraven Översättning: Carla Wiberg (Minotaur).
Tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Hedlandskapet i Peak District står i brand och kampen mot elden är ursinnig och nästan omöjlig att vinna. En övergiven pub står farligt nära och riskerar att bli lågornas rov. Aidan Merritt trotsar röken och elden och beger sig till puben, men han hinner inte ens börja leta efter det han kommit dit för innan han blir ihjälslagen.

Ungefär samtidigt hittas jackor och andra tillhörigheter nergrävda i torven en bit därifrån. Två och ett halvt år tidigare försvann två turister spårlöst i trakten, kanske kan fyndet äntligen ge en ledtråd till vad som hände paret. Försvann de frivilligt eller blev de mördade? Varför hittades i så fall aldrig några kroppar?

Diane Fry, som numera lämnat E-distriktet och fått en tjänst vid specialenheten för grova brott, tvingas än en gång återvända till Edendale och tampas med trätobrodern Ben Cooper. Hon gör det motvilligt och med sedvanlig brist på charm och medkänsla. Hon och Ben brukar kunna samarbeta men den här gången är det gott om grus i maskineriet.

Samtidigt planerar Ben och fästmön Liz sitt bröllop, Ben mer tankspritt än Liz. Gång på gång talar han om för sig själv att han vore förlorad utan henne, att livet med henne är det enda han önskar, men i läsarens öron skorrar hans bedyrande en aning falskt. Jag har alltid velat ta tag i Ben Cooper och skaka honom hårt, men efter att ha läst den nya romanen, Död och begraven, vet jag inte längre om jag vågar.

Diane Fry, å sin sida, har jag sällan varit så irriterad på som den här gången. Stephen Booth har aldrig varit ute efter att skapa endimensionella och genomtrevliga karaktärer, men ibland kunde jag önska att han var något mer generös med ledtrådarna till deras liv.

Mordgåtan är i vanlig ordning omsorgsfullt paketerad men det är, som alltid, karaktärernas liv som är mest intressant. Och precis som brukligt lämnar Stephen Booth läsaren i sticket i slutet, jag kommer på mig själv med att bräcka upp insidan av den bakre pärmen för att få veta mer.

 

Ny succéförfattare

Jag fick sommarkatalogen från ett av de stora förlagen i dag. I maj kommer ”svensk kriminallitteraturs nya röst” ut, en debutant vars förstlingsverk sålts till över 25 förlag över hela världen och ska filmatiseras i Hollywood, och detta innan boken ens kommit ut.

Vi har hört det förut, läst det förut, sett det förut. En ny succéförfattare. Exalterade förläggare brukar utbrista: ”det här är det bästa jag läst!” Sedan kommer boken och bubblan brister.

Men kanske den här gången. Författaren, Alexander Söderberg,  har en bakgrund som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Och så bor han på Österlen (vad det nu har med hans författarskap att göra – förlaget tycker tydligen att det spelar roll), och på bilden som breder ut sig över ett helt uppslag står han med fötterna i den skånska myllan.

Jag minns en annan debutant för ett par år sedan, vars roman sålts till 17 länder innan den kommit ut. Den utmålades som fullständigt enastående. När den äntligen kom ut rynkades det på näsan och vi har inte hört så mycket mer.

Kanske är det något fel på mig, men jag blir misstänksam och tappar lusten att läsa böcker som sålts till massor av länder innan de kommit ut. Jag har fortfarande inte läst Stieg Larsson (fast jag har sett filmerna, både i svensk och amerikansk tappning). Lars Kepler kämpar jag med, har nått en bit in i Paganinikontraktet utan att riktigt ryckas med.

Min håg står till de brittiska deckarförfattarna. Förra året läste jag Reginald Hills Hämnden med stor behållning. Det blir inte fler böcker av honom, han dog för en dryg månad sedan, men hans produktion var så stor att det säkert kan komma översättningar i många år framöver. Stephen Booth är en annan favorit; Elly Griffiths och Ann Cleeves ytterligare två. Alla har de det gemensamt att deras intriger är relativt stillsamma, miljöskildringarna är utsökta och människorna som befolkar romanerna känns äkta.

Jag har tröttnat på imponerande actionscener och intrignät som sträcker sig över hela kontinenter.