Ingen stiltje i verksamheten

karussell_16Oj vilken stiltje det plötsligt blev här. I perioder har jag ambitionen att vara en seriös och flitig bloggare, men det brukar fungera lika bra som när jag bestämmer mig för att gå till gymmet regelbundet. Två och en halv månad härdade jag ut bland styrketräningsmaskinerna innan jag slutade. Det gick två veckor och sedan gick jag dit igen. Får se om jag kan övertala mig själv att det inte var den allra sista dödsryckningen utan i stället omstart efter en kortare paus.

Även om det inte händer saker här står det inte direkt stilla i övrigt. Det känns som om jag sitter på en karusell som med tiden kommer att snurra allt fortare. Tiden springer i från mig och, precis som alla andra som slutat sitt lönearbete, funderar jag på hur jag egentligen hann jobba heltid. Jag har inga problem med att fylla dagarna. Oftast är det mitt eget manus som jag jobbar med, men ibland sticker jag mellan med andra uppdrag. Jag väntar på två lite mer omfattande sådana samtidigt som jag försöker hålla min egen deadline när det gäller andra versionen av manuset. I dag har jag gjort två små uppdrag och då är mitt största problem att våga ta betalt. Men det är kanske något jag lär mig med tiden.

När det gäller manuset är jag djupt fascinerad och lite chockad över hur mycket jag faktiskt ändrar. Inte bara i ordföljd och enstaka meningar utan framför allt i strukturen. Jag flyttar kapitel, jag tar bort stora sjok och lägger till nya kapitel. Det var precis som jag trodde när jag läste: värre än vanligt. Förhoppningsvis blir andra versionen ett stort steg i rätt riktning.

Nu har jag haft lunchpaus och hoppar upp på karusellen igen för att åka vidare. Hej och hå vad det går!

Vikten av struktur

Jag har säkert skrivit om det förut eftersom det intresserar mig så mycket. Det här med struktur. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har upptäckt att jag ofta använder ordet.

En sak är i alla fall säker: jag saknar fullständigt struktur när det kommer till städning.

I går bestämde jag mig, efter moget övervägande, för att städa. Jag dammtorkade i två rum innan jag var tvungen att tillfälligt avbryta. Tanken var att återuppta städningen på eftermiddagen. Vilket jag inte gjorde.

Nytt försök i dag: jag tog ut mattorna och hängde dem på hammockskelettet. Och blev stående en stund i tankar och drömmar om tider då jag bär ut frukostbrickan och intar dagens första måltid stilla gungande i hammocken.

Jag började plocka lite i ett rum. På väg till badrummet för att hämta en trasa blev jag stående vid torkställningen. Bestämde mig för att vika ihop tvätten. Sedan skurade jag toalettstolen och tvättstället.

Sedan tittade jag upp i taket och kom på att jag måste fixa så att den där kroken jag har för att fästa duschstången i en kedja sitter fast. Den föll ner häromdagen och så kan man ju inte ha det.

Ut i förrådet för att leta efter plugg och borr, en tur in i växthuset för att nosa på värmen och plocka upp en lime som släppt från trädet.

bild-1Nu sitter kroken på plats och jag skulle helst vilja avsluta städningen eftersom jag tycker att jag gjort bra ifrån mig.

Varför kan jag inte bara ta ett rum i taget, plocka undan, dammtorka, gå vidare till nästa rum och upprepa proceduren. Och när allt är klart ta fram dammsugaren och svepa över huset.

Varför är mitt städande så ostrukturerat? Jag har försökt med ALLT. Men den enkla sanningen är att jag inte KAN städa eftersom jag inte VILL.

Och nu ska jag fortsätta min ostrukturerade framfart. Dutta lite här och lite där och i allra bästa fall har jag kommit fram till dammsugningsmomentet på söndag förmiddag. Det är inte underligt att jag avskyr att städa. Det upptar alldeles för stor del av min tid.

Strukturens mystik

Jag älskar att se trädgårdsprogram på teve, och trädgårdsprogram är det verkligen gott om. Ett är det brittiska Plantera mera, där två trädgårdsarkitekter åker runt och hjälper familjer att få fina trädgårdar.

Det gäller att skapa struktur i trädgården, säger en av dem. Då lystrar jag extra, tänker att jag äntligen ska få veta vad struktur är.

Jag har ingen aning om ifall min egen trädgård har struktur eller inte. Den är skapad utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

Det är som att skriva romaner, det har jag sagt förut. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta strukturen i mina romaner heller. De är skapade utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

När trädgårdsprogrammet är över har jag fortfarande ingen aning om vad struktur är. Och när jag läst senaste numret av tidningen Skriva, där det står en del om romanens struktur, vet jag fortfarande inte vad det är. Förmodligen är jag obildbar på den punkten.

Jag får helt enkelt fortsätta söka mig fram på känsla. Oavsett om det gäller trädgård eller romanskrivande.

Fas ett avklarad

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.