Semikolon och utropstecken

svb-omslag-16-2013I går landade nya numret av Svensk Bokhandel, en av mina absoluta favorittidningar, i brevlådan. Det hann bli kväll innan jag satte mig med den. I vanlig ordning slukade jag i stort sett varenda text, men den här gången blev jag tvungen att bläddra fram till sidan 27 och allra först läsa intervjun med dokorand Alva Dahl, som fördjupat sig i interpunktion.

Otroligt intressant! Dessa små tecken som kan uttrycka så mycket. Eller bara fungera som en kort paus, två andetag före fortsatt läsning.

Det finns många åsikter om skiljetecken. En del älskar att strö utropstecken omkring sig medan andra vägrar desamma. Några står upp för semikolon, och kanske använder dem lite för mycket och på fel ställen, medan andra anser dem vara pretentiösa.

Alva Dahl, doktoranden, gillar kommatecken, som hon tycker är ödmjuka. Som ett vardagstecken.

Om man kombinerar skiljetecken på olika sätt betyder de helt andra saker än vad de från början gjorde. Ett semikolon och en slutparentes blir en blinkning, ett kolon och versalt d förvandlas till ett gapskratt.

Det sker hela tiden en utveckling av språket. Och av våra skiljetecken och hur vi använder dem. Jag blir glad av att det finns någon som vill tränga djupare in i interpunktionens spännande värld. Det finns väldigt mycket dolt i dessa till synes oansenliga tecken.

 

Alla dessa mejl

Bilden lånad från svb.se

Bilden lånad från svb.se

Trots att jag är okänd och min mejlkonversation inte är överdrivet stor får jag varje dag massor av skräpmejl. Jag raderar dem utan att öppna och läsa.

Ibland har jag varit ytterst nära att radera mejl som inte går att sortera in bland dessa, somliga sådana som jag faktiskt gått och väntat på.

I dag kom ett mejl från en för mig okänd avsändare. Jag läste enkätfråga i ärenderaden och var på väg att radera, eftersom enkäter är det värsta jag vet. Så upptäckte jag att det stod SvB och tvekade. Jag har läst och prenumererat på Svensk Bokhandel i många år eftersom det är en av de absolut bästa tidskrifter jag vet. Om de mejlar mig och vill ha mina synpunkter om något i deras tidning kan jag väl ställa upp, tänkte jag.

Vad de ville var i själva verket att jag skulle medverka i nästa nummer, genom att svara på frågan vad jag läser i sommar och om jag har några speciella läsprojekt.

Nu har jag lovat mig själv att vara lite mer vaksam innan jag raderar mejl. Tänk om jag missat chansen att få vara med i SvB!

The Hour

the_hour_series_2_2_disc_importI går kväll tittade jag på de tre sista avsnitten av BBC-serien The Hour, andra säsongen. Jag är djupt tagen och har inte hämtat mig än. Det är en fruktansvärt bra serie, välgjord, med bra intrig, intressanta karaktärer och utmärkta skådespelare.

I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det finns de som menar att tv-serien är den nya romanen. En författare, Wendy Wax, har tagit konsekvenserna av detta och skrivit en roman som heter While We Were Watching Downton Abbey. Om jag skulle skriva en roman om vad som pågick medan jag tittade på The Hour skulle nog ingen vilja läsa den. Och själv skulle jag, på varje sida, skriva SE DEN! Se den i stället.

Jag tänker framför allt på scenen där den otroligt kontrollerade nyhetschefen bryter ihop. Hur svår den scenen skulle vara att gestalta i en roman. Det finns två människor i rummet men ingen dialog, bara en man som maniskt flyttar papper och pennor över skrivbordet i ett försök att behålla kontrollen innan smärtan slutligen rinner över och ut.

Det är så bra! Jag önskar att jag kunde skriva så bra. Skriva något som var så spännande och så gripande.

I stället jobbar jag vidare i eboks-fabriken. Den 25 mars kommer Mellan raderna ut, både som pappersbok och i eboks-format.

I kväll ska jag börja se om första säsongen av The Hour. Jag hoppas verkligen att det kommer en tredje säsong. Och att det som såg ut att hända i slutscenen faktiskt inte hände.