Strukturens mystik

Jag älskar att se trädgårdsprogram på teve, och trädgårdsprogram är det verkligen gott om. Ett är det brittiska Plantera mera, där två trädgårdsarkitekter åker runt och hjälper familjer att få fina trädgårdar.

Det gäller att skapa struktur i trädgården, säger en av dem. Då lystrar jag extra, tänker att jag äntligen ska få veta vad struktur är.

Jag har ingen aning om ifall min egen trädgård har struktur eller inte. Den är skapad utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

Det är som att skriva romaner, det har jag sagt förut. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta strukturen i mina romaner heller. De är skapade utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

När trädgårdsprogrammet är över har jag fortfarande ingen aning om vad struktur är. Och när jag läst senaste numret av tidningen Skriva, där det står en del om romanens struktur, vet jag fortfarande inte vad det är. Förmodligen är jag obildbar på den punkten.

Jag får helt enkelt fortsätta söka mig fram på känsla. Oavsett om det gäller trädgård eller romanskrivande.

Oorganiserat kaos

Jag är svag för växter som själv bestämmer var de vill växa. Förra året hade jag exempelvis en stockros som självsått sig i skarven mellan ett par betongplattor. Den blev tre meter hög innan den lade sig sedan snett över en grusgång. I år dog den, men om jag känner den rätt har den sett till att föröka sig, och kommer med säkerhet upp på platser bara en stockros kan drömma om att växa.

Malvorna som jag planterade i en rabatt har dragit sin kos, somliga till andra delar av trädgården, andra till bättre världar. De gillade nog inte att aklejorna bredde ut sig, korsade sig och ständigt visade upp nya färgkombinationer.

I ena hörnet av trädgården finns en relativt stor rabatt där jag tänkte mig lupiner i ena kanten. Men lupinerna nöjer sig inte med att växa bara längs kanten. De kommer upp där det passar dem, vilket är överallt. Så gör även aklejorna, de stora blåklockorna, höstfloxen och allt annat.

Jag gillar det. Jag försöker behålla dem där de kommer även om det ser stökigt ut, i synnerhet när de hoppar ut från rabatten och växer i gräset i närheten. Min plan är i stället att inte blanda in så många färger. Blått, rosa och vitt – samt en röd sommarnejlika och en påfågelsblomma som brukar börja i rosa och övergå till gult.

För några år sedan kom en vresros på besök utanför staketet. Den verkade trivas och stannade kvar, blev stor och blommade rikligt. I höstas fick jag hjälp att flytta in den i trädgården, eftersom den inte längre kunde stå kvar där den valt att slå sig ner. Vresrosor är inte vresiga, i alla fall inte mot människor som tycker om den. Den flyttades bryskt och fick bara lite sand att växa i, men halva busken grönskar och snart slår de första blommorna ut.

Någon ordning blir det aldrig i min trädgård, men det är helt okej.