Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem/recension

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Med sin tredje bok, Den osynlige mannen från Salem, ger sig Christoffer Carlsson in i polisromangenren. Nu är inte Leo Junker en helt vanlig poliskommissarie som varvar automatkaffedrickande med förhör av misstänkta, grubbel och trassligt kärleksliv. Leo Junker är ute i kylan efter ett misslyckat ingripande på Gotland. Han vet inte riktigt vad det är som händer omkring honom, och när en ung kvinna hittas mördad i våningen under hans, blir han ännu mer osäker. Kvinnan håller ett halsband i ena handen, ett smycke som Junker känner igen från sin ungdom i Salem, då det bars av Julia, hans första stora kärlek.

Den tablettknaprande Junker vill veta vem som mördade kvinnan och varför, och även om han inte kan få en officiell roll i utredningen gör han sina egna efterforskningar.

Mest letar han i det förgångna, och i långa avsnitt får läsaren följa med till den unge Junkers vardag, hans vänskap med Grim och kärleken till Grims syster Julia. Att fallet med den mördade kvinnan har med dessa människor att göra står tidigt klart. Frågan är bara på vilket sätt.

Precis som i Christoffer Carlssons två tidigare böcker är den här skriven i jag-form. Det är en vanlig form när det gäller den ensamme privatdetektivens korståg, däremot nästan omöjlig i en traditionell polisroman. Jag vet inte om nästa bok i serien, Den osynlige mannen från Salem är den första i en planerad serie, kommer att bli mer traditionell eller om handlingen även fortsättningsvis kommer att kretsa främst kring Leo Junker och mindre om de brott som kommer i hans väg. Det återstår att se.

Språket i romanen är stramt och korrekt och den överdos av metaforer som gjorde debutboken, Fallet Vincent Franke, minst sagt svårtuggad, är lyckligtvis borta.

Även om den här boken alltså inte är en klassisk polisroman är det tydligt att författaren är inspirerad av Sjöwall/Wahlöös serie Roman om ett brott (vilket inte minst titeln skvallrar om) och jag uppskattar de små blinkningar han gör till läsaren.

I övrigt är det här mer en uppväxtskildring än en spännande kriminalroman. Men nu är den delen avklarad, så kanske kan fokus läggas på annat i nästa del.

 

 

Trevlig dag i Onsala

I morse styrde jag bilen norrut i länet för att hälsa på vännen och förlagskollegan Joanna Björkqvist. Hon kommer ut med sin e-bok Närmare dig på Grim förlag nu på söndag, och dessutom gör vi även en liten pappersupplaga. Provboken kom i går och innan beställningen läggs vill vi gärna titta igenom och försöka hitta de där allra sista knasigheterna och korrfelen.

Eftersom vi ändå pratat om att Joanna skulle ta några bilder av mig, nu när jag äntligen har skaffat nya glasögon och allt, passade det bra att tillbringa denna milda fina sensommardag i Onsala, där Joanna bor.

Joanna, både författare och fotograf – och snabb på att förflytta sig så att hon kommer med i bild!

Inget är hugget i sten, men visst är det en fin bild!

Vi hade en väldigt trevlig dag med perfekta ljusförhållanden för foto, god mat och, som alltid, intressanta samtal. När jag kom hem låg det massor av bilder i mejlboxen, så nu är det bara att välja och vraka.

 

Dum, dummare och ändå lite smart

Ett av mina intressen, vid sidan om författande och förlagsverksamhet, är min kompost. Jag vet att det låter minst sagt suspekt, men de fyra elementen är otroligt viktiga för mig, och genom att kompostera ser jag till att få prima jord.

För några år sedan köpte jag en kompostbehållare och ägnade en god stund åt att montera ihop de olika sektionerna och placera den på bottenplattan. Jag anmälde till kommunen att jag ville kompostera även matavfall. Sedan dess har jag fått fram en hel del jord med fin struktur.

Problemet har varit själva tömningen av behållaren. Jag hade önskat att det fanns en lucka som man behändigt kunnat öppna. I stället har jag tvingats välta hela behållaren, gräva fram innehållet och fösa över det på en presenning och sedan ställa behållaren på plats igen och ösa tillbaka allt som ännu inte är färdigkomposterat.

I dag stod jag och tittade på kompostbehållaren och funderade på hur jag skulle kunna välta den eftersom jag flyttat den och ställt den nära ett nätstängsel. Tänk om, var min nästa fundering, tänk om jag hade kunnat plocka bort en sektion och tömma behållaren på det viset i stället. Men i så fall får jag väl aldrig ihop den igen, var den självkritiska reaktionen på min fundering.

Jag gick in och googlade. Och kolla! I bruksanvisningen som jag hittade på nätet stod att man tömmer behållaren genom att plocka bort en av sektionerna! Då skämdes jag. Hur korkad får man bli? Det här borde jag ha begripit från början.

För att undersöka exakt hur dum jag är letade jag upp handboken som jag fick när jag köpte behållaren. Jag har läst den flera gånger utan att hitta en enda formulering om tömning, men jag har väl läst slarvigt.

Men nej, fullt så illa var det inte. Det stod inte ett ord om hur behållaren töms.

Och då kände jag mig plötsligt lite smart som kommit på hur jag skulle göra. Att det sedan var väldigt besvärligt att få ihop sektionen igen tänker jag inte nämna.

Nu ska jordgubbslandet få en rejäl näringsdos så att det blir stora fina gubbar nästa sommar.

Tv-titt: Luftslott eller drömslott

Det var rena turen att jag hamnade framför tv:n i början av veckan. Jag hade tittat på nyheterna klockan 18 och inte hunnit stänga av när Luftslott eller drömslott började. Jag vill minnas att jag sett programmet förut, och först trodde jag att det var ett nytt par som givit sig i kast med det hopplösa företaget att renovera en gigantisk herrgård. Men det visade sig vara en fortsättning på familjen Beeny–Swifts kamp för Rise Hall. Förra omgången avslutades i ett bröllop i herrgården, men sedan dess har det mest varit trubbel med myndigheterna. Renoveringen fortskrider trots allt, och paret hoppas så småningom få tillstånd att ha olika evenemang där.

Jag gillar inredningsprogram och jag tycker om att se människor tänja på gränserna och göra saker som till en början verkar omöjliga. Eller bara obegripliga. Som i den norska serien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, där människor ger upp sitt bekväma liv i staden för att bo nära naturen. Helst så långt bort från civilisationen som möjligt.

Det Beeny–Swift håller på med är i stort sett omöjligt. Herrgården har 97 rum och är full av mögel, trämask och en massa annat elände. Ändå fortsätter de envetet och med gott humör att renovera och inreda. Jag vet inte hur många tagningar som måste till för att få dem att le varje gång ett projekt är på väg att gå i stöpet, men deras entusiasm är smittande.

Själv var jag med om att renovera mitt lilla hus för fjorton år sedan och det var tillräckligt påfrestande, både fysiskt och för ekonomin. Ändå har jag bara tre rum och en veranda och jag misstänker att hela huset skulle få plats i sällskapsrummet i Rise Hall.

Att programmets speaker är Jim Carter (Mr Carson från Downton Abbey) är naturligtvis ett extra litet plus.

 

Håkan Nesser – Levande och döda i Winsford/Recension

Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers Förlag)

Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Det tar ett tag innan jag inser att huvudpersonen i Håkan Nessers nya roman, ”Levande ochdöda i Winsford”, är kvinna. Jag ser för mig en långbent man vandra på Exmoorheden iEngland i sällskap med sin hund. Nesser berättar i förstaperspektiv och även sedan jag insettatt författaren klivit in i Maria Holinek, tv-kändis och hustru till författaren och professornMartin Holinek, måste jag gång på gång påminna mig om det.

Kvinnan är i min egen ålder så det borde finnas ett stort mått av igenkänning. Det gör det

inte. Antingen är jag ovanligt barnslig för min ålder eller också har Nesser inte riktigt lyckats

fånga den medelålders Maria: i mina ögon är hon betydligt äldre än jag.

Hon kommer till den lilla byn Winsford en kväll i november tillsammans med hunden

Castor, och bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hennes enda mål i livet är att överleva sinhund.Snart inser läsaren att någonting har hänt på vägen till Winsford. Hon har sin mans mobil och dator med sig, men var är han?

Läsaren hålls inte i ovisshet speciellt länge, men det är ändå inget som ska avslöjas här.

Och eftersom det inte ska avslöjas blir det svårt att föra resonemanget vidare. Låt mig bara

säga att jag är förvånad över Marias reaktion. Eller snarare brist på. Men så är hela boken,

troligen helt avsiktligt, skriven. Utan känslor, mer som en objektiv beskrivning av några

månader i en medelålders kvinnas liv, med tillbakablickar på det som var och det som kundeha blivit.

Medan dagarna i Winsford går, fyllda av promenader på heden, ett och annat pubbesök,

ideliga patienser och lite läsande, funderar Maria på en strategi om det nu blir så att hon intebara överlever sin hund utan även lever vidare. Hon har träffat en man som hon uppskattar attprata med och långsamt börjar hon fatta tycke för tillvaron.

Några dagböcker från somrar i Grekland och Marocko, skrivna av Martin, ger också

innehåll åt dagarna i stugan, när Maria äntligen bestämmer sig för att läsa dem. Tanken var attMartin skulle skriva en bok med utgångspunkt från dagböckerna, men Maria tycker att

innehållet i dem är tämligen ointressant. Ända tills hon inser att det finns ett lösenordsskyddat dokument i hans dator, där allting ställs på sin spets.

Efter drygt 200 sidor blir den här berättelsen spännande. Innan dess är det mest en stillsamtberättad skildring med ett vackert landskap som stämningsbärare. Men Nesser vore ju inte denhan är om han inte hade förmågan att till slut skruva åt och snärja läsaren i sitt garn.

En del lösa trådar kan jag dock inte låta bli att irritera mig över. Men i övrigt är det god underhållning.